Aftonbladet – 7 september 1849, sida 2

varo: månne Ungern deraf har att hoppas de resultater, för hvilkas ernående det offrat sina ädlaste söners blod? Månne Englands bemedling lyckats eller ens afsett att betinga vilkor, som utgjorde den magyariska hjeltestridens ändamål? Med smärta måste vi tillstå, att vi icke hysa detta hopp; erfarenheten har gifvit en måttstock, hvarefter de der energiska noternas, rätta halt i allmänhet kan uppskattas med någorlunda tillförlitlighet, utan fara att begå något större misstag; och att döma deraf hafva vi i den ungerska frågan ej att vänta annat än halfhet af den engelska politiken. Om möjligt ännu mera nedslående för humanitetens sak, ur europeiskt-politisk synpunkt, är en annan version att Ryssland skall hafva slutat ett slags separattraktat med Ungerns magnatparti, med Görgey i spetsen, hvilken den sista tiden skall bafva afsöndrat sig från det Kossuthska, eller rent demokratiska partiet. Underhandlingarna skall länge blifvit fortsatta och efter 5 dagars lifliga konferanser från den 6 till den 11 Juli, mellan de ryska befälhafvarne och de inflytelserikaste magyarerna, skall, den 12 i samma månad. följande vilkor blifvit fastställda: Unoern med alla dess underlydande länder (dependentier) är oafhängigt af Österrike. Kejsaren bibehåller likväl titeln: konung af Ungern. Det ungerska riket står ptill Ryssland och Österrike i samma förhållande som Donaufurstendömena till Ryssland och den höga Porten.n Uti Westdeutsche Zeitung, som meddelar denna underrättelse, heter det uttryckligen: nicke de af folket valda representanter, ensamt aristokratien har handlat! Ingen skrifvenr traktat, utan blott en allrahögsta befallning till furst Paskiewitsch, att sluta kriget med Ungern, samt ett intyg från Warschau till Görgey, att denna befallning afgått, ligga till grund för kapitulationen. Kossuth, som genom en uppkommen schism med den för Rysslands afsigter vunna aristokratien, ej ansåg sig stark nog att, under sådana förhållanden af inbördes splittring mellan folkpartiet och magnaterna, hålla stånd mot både yttre och inre motståndare, gaf slutligen efter, i hopp att kunna genom maktens nedläggande i Görgeys händer rädda fäderneslandet från undergång. Denna Kossuths afträdelseakt berättas nu varit daterad den 8 Juli; men den kränkande formen al underkastelse i stället för fredsslut erfordrade förändringar, till hvilka Kossuth vägrat sin underskrift. Derföre måste proklamationen med små förändringar utfärdas utan datum. Man finner att, om denna underrättelse skulle befinnas innehålla en större eller mindre portion af sanning, Österrike visserligen å ena sidan blifvit grymt gäckadt af sin bundsförvandt, men, å andra sidan, att Ungerns sanna frihet och sjelfständighet är långt ifrån uppnådd och nu, i Rysslands ihärdiga och sluga politik, råkat ut för en måhända i längden vida farligare fiende än Österrikes dynastiska ränkor. I båda fallen, antingen kapitulationen är rent militärisk eller diplomatisk, har således det stora mål, till hvilket den ungerska revolutionen sträfvade, stannat långt bort vid den politiska horisonten, hvaremot kabinetternas egoistiska, jemförelsevis oändligt småartade intressen trängt sig fram i förgrunden, och dynastiernas heliga allians, ännu en gång skördat triumfer öfver ett folk, som kraftigast af alla skakat förtryckets fjettrar och med heroisk sjelfuppoffring bildat en sköldborg mot den ryska kolossens kossackpolitik. Ingendera af den ungerska frågans faser återkastar således hoppets tröstande stråle; det sträckta slagvärdet, de afväpnade fribhetskämparna, misströstan och hopplösheten hos revolutionens förkämpar, samt slutligen de välsinnades jubelskrän: allt vittnar omisskänneligt att Ungerns storartade ansträngningar offrats förgäfves, och att det blott återstår de allierade despoterna att bekosta den krossade ungerska friheten och sjelfständigheten en anständig begrafningsceremoni. Europa, som med tystnad och overksamhet sett det magyariska folkets heroiska ansträngningar, som sett det blöda under slag på slag af förräderi, förtryck och våld, som slutligen sett det österländska barbariets representant lavinartadt vältra sina härar mot civilisationens förkämpe: detta samma kalla, egoistiska Europå, står nu handfallet och gråter som ett barn på frihetens graf! Huru förklara detta fenomen? Är då folkkraften bruten, hafva Europas alla stater icke det anseende, den moraliska och fysiska vigt alt lägga i vågskålen, att de gemensamt förmå sätta en gräns för sjelfherrskarpolitikens utsväfningar? Vi tro ej att Europas folk nedsjunkit till denna grad af vanmakt och depravation, men här hafva dynastierna men icke folken fällt utslaget, och på den förkunnade domen böra de sednare kunna se hvad kloekan är slagen. En reaktionär tysk tidning lemnar en karakteristisk framställning af den dynastiska politikens kalla egoism. Huru kan, utropar den hånande, ett land af 44 millioner själar, med en befolkning, som i religion, stamförvandtskap, språk och seder är så söndrad: huru kan ett sådant land hoppas att segra istriden mot Österrike, och lösslita sig från en stam, som slagit så djupa rötter i de europeiska statsförhållandernas jordmån! Huru kunde det väl nära detta hopp, äfven då, när Ryssland kastat sitt tunga svärd i vågskålen Jam,, säga upprorets ledare, det Visste vi väl, att vi ensamma icke skulle kunna NEED ER NES ao REN I TAS IT ERE BERT NERE ll oVnolingen var van att hvaria mAarsAan efter