Aftonbladet – 7 september 1849, sida 2

att enträget tigga mig om hjelp att vinna en jvinnas gunst, hvars hjerta, kallt som is, icke kan känna kärlek för någon dödlig. Welda hade under tiden med ångest blickat in i den gamles ansigte och än i sin älskares. ,Jag ber er, farbror Thiodolph, sade hon ändteligen med darrande läppar, plåga ej så den ädle Magnus. Ni säger ju sjelf att hvad som komma skall måste komma. Nåväl, så vilja vi underkasta oss, och jag vill bli min utvalde trogen, om han också skulle glömma och öfvergifva mig. Må ödets vilja ske!n Du oskyldiga barn, du dufva, som ger ditt hjerta åt falken, om det än skall förblöda!, sade den gamle rörd. Trösta dig emellertid, om än genom lidandet skall du slutligen gå glädjen till möte. — Men, bort, bort nu! — Ni måste skiljas. Det är snart midnatt; den som herrskar inom denna krets nalkas. Han kommer! han är der! Welda ryste till af förskräckelse. Tigande räckte hon handen åt Magnus. Denne ville följa henne, men gubben stötte honom tillbaka med vrede. Ditåt går din väg, dåraktige yngling!, ropade han högt, stig i din båt på ögonblicket. Om du ej inom tvenne timmar satt foten på Hoys klippstrand, så är du förlorad. Odins andedrägt sväfvar öfver vattnen, och, innan månan går ned, skola vågorna höja sig likt moln., Magnus var så betagen af säkerheten och öfvertygelsen i den gamles ord, att han genast begaf sig på vägen efter att hafva hviskat ett: tänk på mig i flickans öra. Thiodolph hade ej sagt osant då han förkunnade en annalkande storm. Endast med möda kunde grefvens båt na Hoys strand, och nu bröt stormen så häftigt löst, alt Magnus aldrig kunde påminna sig nånsin hofva sett dess like.