Aftonbladet – 7 september 1849, sida 2

Ynglingen var van att hvarje morgon efter morgonbönen infinna sig i grefvinnans rum. Också på den morgon som följde ofvanbeskrifna natt var detta fallet. Fastän grefvinnan älskade sin son, så hade likaväl i hennes uppförande insmygt sig något kallt och förnämt, som hon trodde vara oumbärligt för sitt anseende, eller snarare för sitt herravälde, och när man såg dem tillsammans, skulle man snarare hafva tagit dem för furstinna och tjenare, in mor och son. När Magnus denna morgon kom i salen, böjde han sig djupare än vanligt och blef stående tyst och liksom om han afvaktat ett tilltal af grefvinnan. Afven denna höjde litet på sig i ländstolen der hon satt, och då hon åter långsamt nedsatt sig,sade hon med kall sträng ton: jag väntade er i går afton förgäfves vid jaffeln! Förlåt min nådiga fru moder ! svarade Magnus häpen. Jag var ute på djupa sjön för att roa mig med att fånga en haj. Den upprörda sjön fördröjde min återkomst längre än jag kunnat förmoda., Och hvilken väg hade ni tagit? frågade modren kallt. Jag tog vägen till Stroma, sade ynglingen något brydd. Till Stroma? sade grefvinnan, i det hon slog upp det annars alltid halfslutna ögat och stirrade på ynglingen. Jag beklagar er, gref Magnus! Ättlingen af den helige Magnus, och afkomling af så många ädla sjökonungar måste vela sig saker till en stor skuld, då han känner sig i behof af att gripa till en osanning. Ynglingen ville vredgas, och blodet steg honom upp iansigtet, men modrens stränga blick var fast rigtad på honom; ceh han teg. (Forts. följer.)