Aftonbladet – 6 september 1849, sida 2

Jag ber er, nådiga fränka, hör åtminstone på mig innan ni blir så der ond! Det var förliden fredag då qvinnan var här, och jag inlät mig just i samtal med henne för att jag ej slutligen skulle glömma bort att tala, hvilket jag ganska mycket befarar. Härta kom att nämna att grefve Magnus mycket flitigt besökte Pomona, och der alltid tog in i en odalbondes hus som hade en underskön sjuttonårig dotter, jag slår vad att det just icke betyder något att eder herr son hela timmar å rad vandrar omkring med den sköna flickan, att qvinnan mött det unga paret och varit nära att dö af förskräckelse när hon stötte på druiden och märkt att denne på afstånd noga betraktat de vandrande. Af den sista omständigheten tillade Härta, och då hon visste att denne man är en nära anhörig till flickan, hade hon gissat, att ryktet icke vore utan grund, som påstod unge grefven med trollkraft vara fästad vid den unga flickan, och hon önskade endast att folkets prat, att unga grefven skulle gifta sig med flickan, ej heller måtte ha någon grund., Grefvinnan hade hört början af detta tal med ett nästan föraktligt leende, men vid fortsättningen antog hon en allt mer förtretad uppsyn. Vid ordet: gifta sig, for hon upp som träffad af en elektrisk stöt och hennes bleka ansigte öfverdrogs af en stark rodnad. Gifta sig? ropade hon häftigt. Gifta sig med dottren till en vasall? Och detta vågade den eländiga qvinnan säga i er närvaro om min son, och ni lät ej genast kasta henne i det mörkaste fängelse, eller, i fall hon var vansinnig, låta hundarne jaga henne ut genom borgporten ? — Jag trodde mig göra er en bättre tjenst med att komma saken närmare på spåren, svarade Siegbrit. Jag mutade de båda roddarena som vanligtvis pläga föra grefvens bark; efter en stunds tvekan bekände de att unga grefven alltid steg i land i trakten af sjön Stennis på Pomona. Der ligger odalmannens haninechus