Aftonbladet – 6 september 1849, sida 2

bvarje dag derna termin öfverskrides bötes! 1,000 floriner. FASTNINGEN TEMESWARS UNDSÄTTNING. En korrespondens från Haynaus högqvarter i Temeswar den 14 Augusti innehåller följande skildring af en djerf manöver, hvarvid den österrikiske fältherren genom sin beslutsamhet skall hafva lyckats att med en enda sqvadron slå sig igenom cerneringstrupperna och undsätta denna vigtiga fästring. Den i äkta österrikisktloyal anda hållna korrespondensen skildrar denna händelse som följer: Den sista slagtningen, som väl i krigshistorien skall figurera under namnet slaget vid Temeswarp, var utkämpad och vunnen; de kejserliga trupperna, utmattade af starka marscher vid tryckande hetta, och den 40 timmar långvariga striden, voro ur stånd att ännu samma natt fortsätta fiendens förföljande och förhindra honom att på nytt fatta posto i Temeswars förstäder för aft den följande dagen ännu en gång försöka vapenlyckan: Men det var af den största vigt att detta förhindrades och att undsättningen af Temeswar verkställdes ännu samma afton. Fälttygmästaren genomskådande hela betydelsen af detta ögonblick, med den genialiska blick som är stora fältherrar egen, fattade beslutet att omedelbart efter bataljen inrycka i fästningen, hvilket djerfva vågstycke ) han utförde med den raska beslutsamhet, som hör till hans personlighets karakteristiska drag. Med hlott en sqvadron till avantgarde och åtföljd af ett litet följe officerare, red den djerfve generalen från slagtfältet midt igenom de ännu af fienden besatta förstäderna, under korselden af deras der placerade kanoner, i stark traf till fästningen, hvars afstånd från slagtfältet var ungefär en timmas väg. Till höger och venster, framför och bakom den lilla hopen, nedföllo granater, men den oförskräckta generalen lät ej förbluffa sig: blott käckt framåt! ropade han till sin omgifning, sedan går det!?y, och han hade rätt, det lyckades. Lyckans gudinna, som alltid står de djerfva bi, utbredde sin skyddande egid öfver deni tappra skaran, och, oskadade af de fiendtliga skotten, uppnådde den lyckligt den ännu tillslutna (ty fienden stod rundt omkring) så kallade Wienerthor af fästningen Temeswar. Knappt trodde de på vallarne befintliga vakterna sina ögon, då de uti den hurtigt framstormande kavalkaden funno österrikiska färger, och bland den lilla flocken af officerare igenkände den från förra tider dem välbekanta general Haynau.? Man tänke sig med hvilken skyndsamhet reglarna föllo och fästningens portar öppnade sig för att insläppa den länge väntade räddaren. Med blixtens hastighet genomlöper den glada underrättelsen: Fästningen är undsatt, vi äro befriade, österrikarne äro här, öfverfältherren sjelf är här! den ruinlika staden. Om tio minuter vet hela Temeswar den glada nyheten; men den så många gånger dårade, så hårdt pröfvade befolkningen vågar ej tro sina öron, man må öfvertyga sig om sanningen af denna glädjepost. I den stjernklara natten uppstiger ett jublande, som, återkastadt al de genomborrade murarna till den svårt sönderskjutna staden, når de ännu af fienden besatta förstäderna, äfven der utbredande underrättelsen att fästningen är undsatt. Men glädjen vill äfven gifva sig luft på annat sätt; gammal och ung, soldater, borgare, officerare, qvinnor och barn, alla tränga de sig kring den räddande skaran; man omfamnar hvarandra, man ler, man gråter, kysser öfverfältherrens händer och kläder, och han kan med möda bana sig väg genom den hänryckta hopen; man vet ej huru man på det uttrycksfullaste sätt skall betyga sin tacksamhet. Den som upplefyer sådana ögonblick, den har lefvat månader, ja år. AÅfven blef intet öga torrt, och till och med i den kraftfulla fältherrns grånade skägg nedrunno tårar af rörelse. En icke mindre rörande scen än den nu skildrade, måste Haynaus sammanträffande med den tappre Rukaäwina, Temesvars försvarare, hafva företedt. Fälttygmästaren uppsökte honom i hans boning, som han sedan månader inrymt i en kasematt. Men vändom oss från dessa sceners dramatiska intresse till den militäriska betydelsen af det utförda vågstycket. Åtföljd af icke mer än en sqvadren kavalleri och några officerare, närmar sig generalen tvärt igenom fiendtliga truppafdelningar till en fåstning, hvars förstäder ännu äro tätt besatte af fienden, håller inför fiendeas ögon sitt intåg, undsätter fästningen och utför derigenom en bragd, som är så ovanlig och djerf, att den säkert skall intaga ett utmärkt rum bland de utmärktaste dragen i den store fältherrns lif. Men detta vågstycke var icke blott djerft och ovanligt, det var af vigtiga och välberäknade följder. Det är ej något tvifvel underkastadt, att fienden, som måste lägga stor vigt vid at ej låta gå ur sina händer den strategiskt nödvändiga stödjepunkt, som Temeswar i flerfaldigt hänseende erbjuder, och för hvarje pris söka förhindra Donauarmåens förening med banens, hade den följande dagen ofelbart levererat ännu en slagtning, hvilken, om än segerrik för de kejserliga vapnen, likväl möjligtvis hade kunnat blifva af blott halft resultat och i alla händelser kostat många menniskolif. Hvilket oerhördt moraliskt intryck underrättelsen om Haynaus inryckande i Temeswar utöfvade, bevisa rymningarna i massa från fiendens leder den följande dagen (öfver 3000 öfverlöpare ankommo denna dag) äfvensom fiendens kort derpå följande återtåg till !) Temeswars undsättning erkännes således af en österrikisk officer, som korresponderar från det kejserliga högqvarteret, för ett djerft vågstycke! Detta bevisar att den uttrumpetade segren ej varit så alldeles förkrossande för ungrarna som man velat låta påskina. A. B:s not. ) Detta ofta af Haynau begagnade talesätt skall han i sin ungdom hafva hört af en narr och gjort det till sitt lifs valspråk. Man försäkrar till och med att han, för att alltid hafva detta valspråk i minne har tatuerat detsamma på sin ena arm. Jag nämner detta, emedan dylika små drag ofta bättre är den omständligaste skildring karakterisera utmärkta män. (Tyska förf:s not.) 3) Haynau var före det italienska krigets utbroti divisionschef i Temeswar. Vid den under 4. månad strängt inneslutna fästningen hade Haynaus utnämnande till öfverfältherre ej kommit till besättningens kännedom. (Förf:s not.)