Aftonbladet – 6 september 1849, sida 2

nor för sin trolldom. Hvem vet om ej flickan, som håller grefven i sina bojor, begagnat sig af dessa ränker. Hennes fars broder är den der tokiga eremiten, som bor i dvergklippan som ligger i den dystra dalen vid foten af Vårdberget, och om hvilken man har så underliga berättelser. Den der menniskan, som af folket kallas len siste Druiden, och som biskopen och min semål måste emot sin vilja fördraga, om de ej ville uppreta mängden emot sig? frågade borgfrun. Just densamme, Druiden på Hoy,, svarade Siegbrit. Men säg mig, fränka, huru vet ni allt det der?, frågade grefvinnan efter en stunds tystnad, i det hon skarpt såg på fröken. Det förekommer mig som om ni hade tagit noga reda på min sons vägar, och likväl har ni, så mycket jag vet, icke talt med någon som innehar den rang, att det anstår honom underrätta en slägtinge till jarlen öfver dessa öar om detta förtal — om det är ett sådant. Ni har ganska rätt, fortfor Siegbrit förvirrad. Ingen här på ön har rättighe! att underrätta sig om jarlens görande och låtande; emedlertid — bevars! — menniskan har väl ej fått mun endast för att äta, och så frågar man och den andre svarar. Den der som frågat i otid lärer väl hafva varit ni sjelf; säg mig emedlertid hvem den andra var som svarade, ja som dristade sig att tala ondt om min son?, sade grefvinnan med stränghet. . Nå hevars, jag trodde välicke att det skulle vara så ondt! sade fröken Siegbrit något skam. flat. Det var ju ej annat än en vält ening å ömse sidor; men då ni nu likväl nödvändig! vill veta hvarifrån jag har underrättelsen, nå så skall jag säga det: Det är den gamla Härta Tronsdotter, som handlar med helgonbilder och dylika saker, och går omkring öfverallt på Ön. i Således till och med ur en kringvandrande tiggerskas mun, genmålte grefvinnan vredgad: men Siegbrit återtog: