Aftonbladet – 1 september 1849, sida 3

en kunnat bevisa när eller hvaruti jag orätt mi; örhållit. Al beljugande, som mot mig föröfva: srbigår jag med förakt. 2:o Talet om min så kaliade tråtosamhet, förd f käranden och dess vittnen, är i högsta grad oför kämdt, och lärer dervid af domstolen så myckt indre något afseende fästas, som ej ens med et rd kunnat styrkas mot hvem eller hvaruti jag trä osamhet bevisat; fastmer torde detta i min tank ampna rättegångsmål, hvyarmeds häradsrätten oc! ndre Du besväras, visa att Pål Åfidersson i Kyrko yk är trätosam. Au käratfden och Hans biträden nför domstol, der endast styrkt sanning gäller, fram omma med tal om rykte, synes nära vara afvila ch värdst tillrättavisning, och det så mycket mer om man icke vill betänka, att det åberopade ryk et stundom icke finnes, stundom finnes, men ä? grundadt och falskt. Det är ej trätosamhet a fven med ord ståndaktigt försvara det sanna, rätta idla och goda mot dess fiender; men det, att oupp vörligt strida mot detsamma. F Emot de vittnen, käranden hopskaffat; för att in: yga mitt förhållande mot honom, får jag anmärka itt med undantag af Olof Johansson, Carl Hanssoch Jonas Hansson, de just äro sådane personer, sort jelfve af mig. såsom pastor, flere gånger. fått en: kilde föreställningar, tilltal och tillrättavisningar fö! stt obändigt, egenvilligt och sturskt sinnelag, hvars hämnd alstras; att de hafva alltför svag katechetis? kristendomskunskap för att vara vittnesgille, samt sine berättelser omrört åtskilligt otillbörligt och ti! saken ifråga icke hörande. Det återstår i min sextiofemåriga lefnadsoci trettiosjuåriga tjenstetid ännusden örfarenhet, at såsom pastor, blifva af en illasinnad medlem af Ta nums, i allmänhet hedervärda, församling icke alle: nast medelst ohemula beskyllningar . dragen infö? rätta, utan äfven troligtvis af honom Ä fala allmänn : tidningar målad med likaså falska, som svarta oc! grofkorniga färger, och det jemväl medan målet: ännu icke är utredt, granskadt och afdömdt. Hvil kendera parten, mig eller Pål Andersson, blygs häröfver tillkommer, afgöre den, som rätt dömmer Eburu jag kunnat få hundradetals vittaen till mi: försvar, har jag, i motsats mot käranden, som i sin) tillställnipgar endast synes leka med målet och var: böjd för chikan, endast anskaffat nägra få, dels eme; dan vittnen icke böra vägas efter mängd, utan efte redlighet, dels och emedan jag:i de flesta: omstän: digheter såsom pastorala, sjelf och ensamt anser mi: ega vitsord. Genom mitt bemödande sått, utan menniskofruk tan och feg eftergifvenhet, nitiskt och allvarligt sköt: allt, som till mitt embete hörer, har jag, i likhe: med många andra i våra tygellösa tider, fått fiender bland dåliga och Hämndfulla personer; men i stället för att klaga öfver allt. detta helt naturliga, ansev jag för min pligt och ära aw orubbligt strida och lida för rätt och sanning, om segren ock skulle blifva dyrköpt. d Hvad käranden med föreburet stöd i lagen af år 4686 Yrkat är så illa motiveradt, oblygt och fräckt, alt genmälet — förstummas. (!) På grund af hvad jag nu haft tillfälle att ödmjuklir anföra, samt i stöd af presterskapets privilegier. ar år 4675 och 4723, deri jsg finner mitt förnämsta försvar, yrkar jag att anklagelserna måtte underkännas och Pål Andersson för ohemul stämning och rättegångs missbruk komma att ansvara efter; lag samt gälda all rättegångskostnaden. Afbön inför verldslig rätt äskar jag ickes må han göra den allvarligt inför honom, som på den högste domstolen lsitter och dömer oss alla. I Tanum den 40 November 1848. J. M. Strettenberg. som upplästes; och förmälde herr konsistorii-ombudet, att han till alla delar instämde i hr prosten IStrettenbergs ofvanintagne anförande, i hvad detsamma innefattade försvar emot Pål Anderssons, enligt herr konsistoriiombudets förmenande, obefogade : angifvelser. Härefter förekallades de af hr prosten Strettenberg l åberopade vittnen, hvilka, efter aflagd vittnesed och lerhållna allvarliga varningar mot edens missbruk, ;Ihvar för sig hördes, och uppgåfvo: 4:0 Elias Lysell: som sjelf skriftligen uppfattat fldess vittnesmål sålunda: Kallad till vittne i målet mellan hr prosten ma-lgister Strettenberg och Pål Andersson i Kyrkoryk, tlfår jag på minjaflagda ed anföra följande: S Till följe af min tjenstbefattning såsom klockare, Slär jag idkeligenXi beröring och omgänge med för-samlingens pastor, och känner följaktligen både hans Allynne och sätt sattEsig förhålla, såväl enskildt som Hl under embetsutöfningen. Icke för att smickra, ty a r det anstår mig ej, minst såsom vittne, utan för att fullgöra sanningens kraf, får jag betyga, att den nu anklagade läraren enligt min cch säkerligen äfven flera församlingsboars omdöme, är en redbar mans I som med allvarligt och noggrannt nit såväl i det ena som i det andra, förvaltar sitt embete. Jag har elhvarje år under min tjenstetid,. tidt och ofta varit sl närvarande vid förhören med nattvardsungdomen; e; I funnit mig uppbyggd ochjfägnadaf lärarens utmärktag t, lundervisningsgåfvor och ickejlkunnät annat än er2 känna riktigheten af detfsätt, hvarpå han efter beålhof dels genom beröm, dels ömma varningar och el förmaningar sökt bibringailäsebarnenfen god lärdom; I-loch kristendomskunskap, hvaraf de fleste varit i storå is I behof.f Trätosam har jag aldrig funnit honom emot nåt ,19on, men väl mången krånglig och förargelig, stursl; dloch ohöflig emot honom. Vid hållne sockenstämman har jag alltid varit när: varande, men aldrig funnit att han annorlunda sis t Iförhållit, än han bordt. et Mar han någon gång slutligen blifvit ond, så har il detta sinnestillstånd bort skrifvas på den styfsintes; Mloefterrättliges och förfördelandes räkning, ty lärarzd IN lärer icke vara mer af sten än åhöraren. tl Att den prest som bereder och admitterar natts 8. vardsbarnen, af deras föräldrar emottager skickada kfrivillige gåfvor till erkänsla för det mödosamma ars SU petet, har äfven här beständigt varit brukligt. SAtt hr prosten emot skäl och billighet sig förhå:s Btllit mot käranden och hans son, kan jag icke intyg nl Anderstorp den 40 November 4848. Elias Lysell. arlefter hvars uppläsande, vittnet, uppå hr prosten tI Strettenbergs derom framställde fråga, huruvida vitt idlnet vid något tillfälle bemärkt, att Paul. Anderssoiy varit stursk, pockande och ohöflig emöt hr prostes or, Strettenberg, förmäldes att Paul Andersson: vid etf ittillfälle, då han af prosten Strettenberg fordrat ett ke sockenstämmoprotokoll, skenbarligen varit ond oci ölI talat i korta och allvarsamma ordalog, samt på hf konsistorie-ombudets förfrågan, om prosten Strettens toberg sjelf plägat föra obilliga rättegångar eller intar jelat andra dertill, förklarade vittnet sig aldrig hafvå 108 Sådant hört eller erfarit. to— 2:o Johannes Thoresson ingaf följande af vittnet iniegenhändigt undertecknade attest: CC, ov si mitga cå ak RA