Aftonbladet – 1 september 1849, sida 3

CATE -MPIULe 6 TDCSKYTRINROT. IT AIM SaIDUES 1ATMDTI KO sh emedan -de alla tre enligt utslag anses böralför indläggas wid denne lofi. häradsrätt, går jag Du att!för en sanningsenligt genm:la, och s 4:0 Angående läsegossen Johannes Pålsson och!at e till hans fördel åberopade vittnen. skä Min pligt likmätigt har jag sökt att bibringa natt-!mi ardsbarnen, bland hvilka de aldra fleste befunnitslor ara illa uppfostrade; okunniga, råa och tröga, enltos tminstone hjelplig kristendomskunskap. Till denilur ndan har jag vid hvarje förhörs början (förhören lan ållas om söckendag och i kyrkan, emedan i sakri-ry! jan är för trångt), förmanat dem att visa, det delinf st väl öfver hemma, samt att i förhöret sitta stilla, ko pständige och uppmärksamme, för att kunna bafvajoci ytta af undervisningen, och tillika tillsagt, att denlsor om häremot visade fortfarande olydnad och tredska, tet ommer att skiljas från de andra i choret och an09 ingen visas ur kyrkan eller ned på gången, för attlafv esinna sig. Ibland dem, som föraktade tillsägelsen, lad ar äfven kärandens kära son. Länge bade jag stilla-hö igande sett hans olydnad, men borde omsider ej ingre tåla den. I ett.af förhören — månaden och ty; agen har ingen kunnat uppgifva — och medan nålatt re till bordet främkallade gossar stodo och läste,loc närkte jag åter att: Johannes Pålsson satt sjelfsvål-lsje ig och uatn uppmärksamhet. sk Jag kallade honom derföre fram till bordet, sä-let ande: Stig fram och låt oss höra om du varithä ippmärksam och hört på hvad som sist sades, hvad kr sossarne nu läste och jag förklarade,; men emedan lsi an tredskades att kon ma fram och blef qvarsit-lsa ande, gick jag, alldeles icke öfver höfvan ond, men villigt förtrytsam öfver hans styfsinthet, bort tillltr onom och förde honom, oaktadt hans motsträfvig-så et, fram till bordet. Mm Här upprepade jag samma tillsägelse; men då han In. ifven nu trotsande teg och icke kunde eller villelrä äsa det gossarne förut läst, eller eftersäga det min-ti sta af min förklaring, bad jag de bredvid stående gt att nära honom åter säga hvad som sist blifvit lästlä och sagdt. Men som han på intet sätt kunde för-k mås att tala, ökades helt naturligt min ovilja ochlhi förtrytsamhet öfver en så uppenbar tredska, hvilken, obeifrad, kunde hafva ett dåligt inflytande på delf andra läsbarnen. ti Jag tillsade honom derföre att, skiljd från de an-Ib dra, -gå och ställa signed på gången; men då hanla äfven nu icke lydde, utan stod qvar, förde jag sjelfr honom, på ett icke våldsamt, men mot hans mot-d stånd svarande sätt, ned på gången, hvarifrån banle dock, efter en kort stund uppkallad, återtog sin förra plats i choret. (T Alt gossen grät såg jag icke; om han det gjort, var det mer af ilska än blödighet; ty i sitt förhål-ln lande visade han sig hela tiden härdsint. I detta en trotsig lärjunges nödvändiga bestraffende iakttog jag, såsom lärare, såväl min pligt som min rättighet; och likväl har man tillåtit sig att stämpla mitt förfarande, icke endast såsom fel, utan!dq såsom brott: en benämning, som uppenbarligen saknar all rättsgrund, 4 Öfver denna händelse med sonen förgrymmade siglsg käranden så, alt han lät honom sluta förhören och på ett trotsigt, hotande och ohöfligt sätt affordradel; mig utflyttningsbevis för gossen, för att låta honoml; läsa och admitteras i Nafverstad. Begäran, ehuru saknande all tillräcklig befogen-, bet, beviljades, för att, som jag hoppades, undvikal, allt vidare krångel. Beviset om gossen och sakensl, förhållande, hvaruti äfven fadren hade del och skuld, . aflemnades till pastor i Nafverstad, och till det ut-. låtande, som i beviset inflöt om fadren, och dennel; sedermera sjelf gifvit onödig offentlighet, föranleddes jag af hans ofvannämnda otillbörliga förhållande emot mig i frågan om sonens utflyttning ur pastoratet, l. hvilka begge församlingsledamöter, så mot mig sin-l nade, icke kunde, åtminstone af mig, saknas. Såsom Tfördelaktige vittnen har käranden fått på ed afböra åtskilliga af sonens läskamrater. Emot giltigheten af dessas vittnesmål, ehuru i sig sjelft oskadligt, fär jag dock så mycket mer protestera, som just de, hvilka vittnat, flere gånger sjelfve fått allvarsamma tilltal och bestraffningar dels för fortfarande lättja i öfverläsning hemma, dels för ostyrighet, sjelfsvåld och brist på uppmärksamhet i förhören, hvarjemte de antingen af barnsligt oförstånd, eller af glömska, eller af öfyertalning och med flit, förbigått i sin berättelse åtskilligt väsentligt, hvaraf förhållandet i sin helhet kunnat redas; och får jag derjemte till domstolens rättvisa pröfning hemställa huruvida det kan anses lämpligt och tillständigt att barn och lärjungar, hvilkas förstånd, vett och begrepp ännu är omoget, få li ett mål, sådant som detta, uppträda med vitsord emot läraren som sjjelf i sin undervisnings befattning bar vitsord öfver dem. Då pastors i andra mål till myndigheter afgifna intyg äga vitsord, syInes det ock konseqvent böra hafva det i detta, enär lock det sker under embetets vägnar och förpligtelse. 9:0. Angående skänken från läsebarnens föräldrar. Härpå länder till svar, att sådane, gifne tjutan tvång, frivilligt och af erkänsla för lärarens osparda,. eburu tröttande möda, icke äro förbjudne; att sådane, dels före, dels efter admissionen, varit, efter hvars och ens råd och sinnelag, från urminnes r Itider vanliga både här och; annorstädes; att de på -lintet sätt kunna komma Paul Andersson vid, icke heller af någon annan, än den illasinnade missunda samme, klandras och motarbetas; att de på barne admission något inverkat är ock en sanningslös förmodan; för mutor har jag aldrig varit fal. Och 3:0 Angående kärandens missfirmande i ord och omdömen. MHärpå får jag genmäla, att hvad jag till och om honom yttrat, förstår icke lagen med missfirmande. Jag har om honom intet annat sagt, än att han ej bar mitt förtroende, emedan han det licke förtjent, icke heller gjort honom annat, än i egenskap af hans pastor, lärare, själasörjare, honom allvarsamt tillrättavisat, då han sig gång efter annan på ett allrådande, spotskt och opassande sätt betett, hyarmed jag endast åsyftat hans fattiga själs bästa. Sådane äro till vigt och värde de anklagelsepunkter. rörande hvilka en — men troligen också endast en — ledamot i Tanums församling, Paul Anders son i Kyrkoryk, ansett det hederligt och tillständig! latt ock tingföra sin nuvarande lärare, likasom har Tförut gjort med den sednast aflidne. Slutligen måste jag göra följande anmärkningar Toch bestridanden rörande de personer och deras vittnesmål, hvilka berättat om mitt förfarande via sockenstämmor m. M. n) Desse personer hafva på Paul Anderssons frågor gtillåtit sig, att i sine berättelser äfven inblanda åt et skilligt, hvaromäcke stämdt är och till målet ick, ef rätteligen hörer; hvarvid jag måste anmärka föl djande?: ar 4:0 Öfver mitt beteende vid sockenstämmoproto n kollsförande, åligger det den missnöjde. att anföra be rsvär hos konungens befallningshafvande eller ho jdomkspitlet; sker detta klander icke, så är proto ör Ikollets beskaffenhet gilladt och ordföranden vid sil sm pe ERE EEE er gapade och gäspade oupphörligt, liksom de FS TT or Jada 3