Aftonbladet – 1 september 1849, sida 2

mförelse emellan den fransyska och eupesae yrelsepolitiken och med skäl anmärkt såsom n klokhet hos engelsmännen, hvilken troligen älsat dem ifrån sådana revolutionära skakingar, som Frankrike måst undergå, att de enast efter fredssintet 1815 började minska ina statsutgifter (ehuru en förändrad princip å den sista tiden började göra sig gällande, vilket också gifvit anledning till stort miss öje). I Frankrike åter gjorde freden ingen minsking i utgifterna. Tjenstemännens antal ökaes på det mest förvånande sätt. Vid närmare indersökning finner man ock, att franska folet plågades långt mer af taxor för att tjena le båda Bourbonska dynastiernas egennytta och inderhålla deras beklagliga begär till allenatyrelse, än under Napoleons regering med alla less krig, om man undantager de 3 sista åren. Jetta ser man äfven af ett arbete, som utgafs r 1834, der de noggrannaste statistiska uppifter äro samlade från 86 departementer. Deraf utrönes, att hela sammanräknade summan vf beskattningen utgjort årligen: Under Kejsartiden . . . . . 544,000,000. Under Restaurationen . -950,000,000. Under Ludvig Filips regering . 1,360,000,000. Ännu märkvärdigare är nästan den upplysniog Michel Chevalier lemnar, att då hela kostnaden för krigsväsendet eller armden och lottan under Bonaparte år 1802 var 315 millioner francs i medeltal, så uppgick den under Ludvig Filips regering år 1846, då Europa i så många år haft den djupaste fred, till öfver 576 millioner. Men tillökningen i den civila förvaltningskostnaden visar sig ännu mera förbluffande, än hvad den militära beträffar; åtminstone är antalet af de personer, som regeringen användt, förvånande stort. En engelsk författare har uppgifvit, att antalet af dem, som voro i en-l gelska regeringens tjenst, blifvit efter freden 1815 och intill år 1835 förminskadt från 27,365 till 23,500. Antalet af sådane personer i Frankrike visar för år 1844, enligt det nyssnämnda statistiska arbetet, den oerhörda siffran af 900,000. När polisens personal räknas härtill, utgjorde antalet 992,000; och med tillägg af militären kan det fransyska statsbestyret sägas omfatta under sitt befäl 1,398,000 personer, eller en för hvar 26:te afhela befolkningen. Se der den stora kräftan som tärer på den fransyska statskroppen, och som republiken har att bota. Man behöfver, efter kännedomen häraf, icke längre förvåna sig öfver de svårigheter med hvilka det nya statsskicket har att kämpa eller öfver de symptomer af reaktion, som ännu länge skola visa sig, då det finnes en sådan massa af menniskor, hvilkas intresse är direkt motsatt den besparingsoch reduktionsanda, som utgör första vilkoret för republikens bestånd. Såsom ett prof på huru tillökningen skett, kan nämnas förhållandet under inrikes ministerns förvaltning. År 1807, då Frankrike hade 130 departementer, var kostnaden för inrikes ministerns expeditioner 740,000 francs; år 1844, då departementernas antal endast utgjorde 86, var kostnaden tre gånger nämnde summa. Under kejsartiden hade denne minister fyra byråchefer, år 1819 sex, år 1823 sju, år 1824 åtta, och år 1845 hade Duchatel under sina order en understatssekreterare, en privat sekreterare, tre direktörer, tretton expeditionsschefer och trettionio förste sekreterare Tjenstemännen under finansministern hade ifrån 59,700 ökats till nära 72,000. Ministrarnas egna byråer eller expeditioner i Paris använde år 1830 2539 tjenstemän, hvilkas antal år 1844 bade stigit till 3060. Huru en sådan kronisk samhällssjukdom af en växande embetsmannaskara och ökade statsutgifter tär på lifskrafterna visar sig också tydligast i resultatet af folkmängdens rörelse, i jemförelse med andra länders. På de sista fyratio åren, medan Storbritanniens befolkning fördubblat sig, bar nemligen Frankrikes tillvext endast med 21 Y, procent, då statsutgifterna under tiden ökats 250 procent. SC NYERRSTSTSS TEN SE