Aftonbladet – 1 september 1849, sida 2

am reträtt. Befälhafvaren öfver den vid Åbo stationerade skärårdsflottan, amiral Hjelmstjerna, insåg i tid omöjigheten, att i hände!se af ryssarnes ankomst kunna kydda denna dyrbara egendom, hvarföre han lät ränna varfvet med dervarande kanonslupar, örråder m. m, De båda studenterna sprungo genast ut på gatan ör att hetrakta det ovanliga skådespelet af en rysig brand och tumultet mellan personer, som släpale trossar och segel, hvilka de före antändningen ått tillstånd att rädda, och märkte dervid grupper 10 folk, som samlat sig vid gathörnen för att läsa några der uppslagna plakater. Dessa befunnos vara uppmaningar — med konung Gustaf IV Adolfs hamn undertecknade — till alla finska undersåter, utt gripa till vapen till fäderneslandets försvar. Redan då begynte den ursinniga utväg, hvilken sedermera under det. fortgående kriget som oftast begagnades: att narra undersäåter till. resning, utan ait hvarken lemna dem vapen eller befäl. Svenska styrelsen kände fullkomligt väl och: i god tid att ryssarne skulle inrycka i Finland; hvarföre icke då förbereda ett ändamålsenligt försvar? Det fanns knappt ett tillräckligt antal dugliga gevär och ammunition för krigsfolket, ännu mindre för frivillige; men allt tycktes med flit vara beräknadt för att istadkomma förvirring. Emedlertid väckte uppmaningen en stark sensation bland alla klasser af medborgare, i synnerhet hosungdomen; och de förutnämnde ynglingarne voro icke bland de sista, som antändes af patriotismens flamma. De skrefvo genast till sina föräldrar och besvuro dem. i fädernesandets namn att tillåta dem träda i krigstjenst, men erhöllo hvar och en ett nedslående afslag; och förattarens far, superkargören, sedermera kanslirådet och riddaren Peter Johan Bladhs bref var af följande lydelse: (Brefvet följer). Då vi icke vilja anticipera läsarens intresse vid läsningen om en mängd tilldragelser i Österbotten under det s. k. Bondekriget eller Nerpes-allmogens försök mot ryssarne i trakten af Wasa, och hvilket krig för de stackars bönderna aflopp så olyckligt, vilja vi istället blott anföra en episod (från sid. 287 och följ.), som skildrar kejsar Alexanders besök i denna del af Finland, tio år efter kriget. Hr Bladh fick dervid tillfälle att personligen samtala med den höge resanden, och lemna en supplik i hans händer. Berättelsen om detta sammanträffande och det lakoniska resultatet af böneskriften lyder sålunda: Sedan jag öfvergifvit den juridiska banan i följd af den misshandling jag vid plundringen af Bennvik undergått, hvarigenom talförmägan var förlorad, vistades jag uti nästgränsande Lappfjerds socken och Storå kapell, 8 mil från Bennvik, då jag blef underrättad om, att Kejsar Alexander under sin år fd företagne Eriksgata genom Finland, äfven ski komma att genomfara Nerpes socken; Ersättningsfrågan var på långt när icke glömd; jag hade tvärtom länge grubblat på någon utväg att få densamma hemställd till kejsarens egen person, ochhvilket tjenligare.tillfälle kunde dertill erbjuda sig än denna H. M:s resa? Väl hade jag af de allmänna kungörelserna inhemtat, att H. M. önskade, det ingen kronobetjening skulle vara närvarande vid de stationer, der högstdensamme komme att sammanträffa med allmogen, på det hvar och en måtte hafva fritt tillträde till dess person; men jag kände också landshöfdingarnes hemliga instruktioner till kronofogdar och länsmän, att på allt sätt söka från kejsarens person afbålla alla individer, som möjligen kunde hafva någon ansökning eller klagoskrift att till honom aflemna; och man sparade dervid icke till och med hotelser. Men kosta hvad det vill, du måste tala vid Kejsaren tänkte jag, och grep mig genast an för att på franska sammansätta en inlaga till Hans Maj:t. Den var kort, men kraftig, och ungefår i dessa ordalag: Stormäktigste, Allernådigste Kejsare och Storfurste! Eders Maj:t har allernådigst behbagat tillägga min numera aflidne far, kanslirådet Peter Johan Bladh, en ersättning af Tjugusex tusende och — — hundrade rubel i hårdt silfver för de honom genom sista finska kriget öfvergångna förluster, samt i Nåder anbefallt Dess Senat för Storfurstendömet Finland, att till honom låta utbetala denna ersättning i samma mynt, Eders Kejserliga Maj:ts Senät har till min far låtit utbetala denna -summa 4 papper, efter beräkning af tvenne Rubel Bancoassignationer Iför hvarje Silfverrubel, i en period, då Silfverrubeln gällde fem Rubel och derutöfver i Bancoassignationer. Min far har derigenom gått miste om tre femtedelar af den ersättning Eders Maj:t allernådigst tillagt honom. Nådigste Herre! Under auspicierna af Eders I Maj:ts rättvisa, bögsinthet och mildhet, har jag driIstat inför Eders Maj:t personligen nedlägga denna omin lika kofrta, som med sanna förhållandet öfver-ensstämmonde, fråmetällning, I lvpp, att näst den Instore Gudens ord böra Eders Maj:ts carda i Ihelgd hållna. Det år på sådan grund jag anropar Eders Maj:t om rättelse i Senatens åtgärd, på Idet min bror Johan Wilhelm Bladh och jag, hvilka läro den aflidnes enda arfvingar, måtte få komma Ii åtnjutande af den ännu återstående delen utaf :Inden ifrågavarande ersättningen. Med djupaste undersåtliga vördnad etc. etc.n Med detta dokument, skrifvet så väl det var mig möjligt, begaf jag mig till Nerpes socken och byn Näsby, der Kejsaren på Ivars gästgifvaregård skulle låta ombyta hästar. Den raka vägen var på ömse sidor, så långt ögat nådde, omgifven af ortens vackra .allmoge; flickorna i sina hvita lintygsärmar, granna brokiga lif och mångfärgade kjortlar, i främsta ledet, och gossarne bakom i sin anspråkslösa, men snygga, helgdagsdrägt. Jag befann mig bland ortens ståndsI personer, hvilka bildade en cirkel utanför den väg som ledde till gästgifvaregården. Socknens klockare, Bergman, stod vid min sida. Han hade förut varit anställd vid kongl. teatern i Stockholms chör och var begåfvad med en hög, stark och välljudande stämma. Som jag ville begagna hvarje tillåtligt medel för att fästa Kejsarens uppmärksamhet, underrättade jag Bergman derom, att jag sett Kejsaren i S:t Peteesburg, och följaktligen genast vid hans ankomst skulle igenkänna honom, då jag ämnade gå fram till hans vagn och på franska säga honom ett: lefve! på det allmogen deraf skulle veta att det var kejsåren som anländt, hvarvid Bergman med sin starka röst, biträdd af allmogen, skulle ropa ett tre, faldigt: hurra! ,, Emellertid hade min bror åtföljt en deputation t från staden Kaskö, för att i Wasa göra sig underelrättad, om kejsaren ämnade hedra den lilla staden I med ett. besök. Jag hann knappt gifva Bergman mina sista instruktioner förr än min bror, med kurirskjuts återkommen från Wasa, tager mig afsides och ängsligt frågar mig: Du ämnar väl icke til Kejsaren inlemna någon ansökning? — Just det ämnar jag göra. — Olycklige, man skall arrestera KRANEN äre 2 TT tt RR RR I VT