Aftonbladet – 1 september 1849, sida 2

0 EK Oo MOTOR TUTIGGST 11-555 SAUUT GIUTG BUDA faUBLISLAMES rester, föreståndare och betjening samt de välgöande sällskaper, som underhjelpa statens omsorger m de brottslige både under och efter fängelsetiden, erka med framgång. Men är denna anda borta, å blir Penitentiärsystemet — hvilket vi här sökt ärmare bestämma, dels i dess förhållande till straffättstheorien, dels i afseende på vilkoren och tidunkten för inträdandet af dess verksamhet — utan f och kraft äfven med de klokast uttänkta former ör dess utförande. — . Ryska invasionen i Ungern, samt Rysslands planer mot det öfriga Europa, al grefve L. Teleki, 2:a uppl., Sthm 1849. . Minnen från Finska Kriget, af C. E. Bladh, Sthm 1849. (Slut från A4 497.) Vi togo i ett föregående nummer i betraktande Rysslands ställning till Europa i allmänhet och vetydelsen af den interventiva invasionen i Ungern, på grund af grefve Telekis ryktbara orotest och dermed förknippade dokumenter, . synnerhet Peter den stores s. k. testamente till sina efterträdare på ryska tronen. En annan statshandling af föga mindre pikant innehåll är en not af Pozzo di Borgo till kejsar Nicolaus, och hvilken äfven står att läsa i samma skrift. De slutledningar, hvartill man deraf otvunget kommer rörande den ryska politiken och Europas framtida öde, såvidt detta skall bero af den (grekiskt) ortodoxe, kejsaren, äro i hög grad egnade att väcka alla tänkande europters uppmärksamhet. Denna minskas sannerligen icke genom den vändning händelserna i Ungern, enligt de sednaste posterna, tagit. Tvertom måste det nu mer än någonsin vara af vigt för alla folkfrihetens, upplys5 05 Cr Ds m k DD co a A Am mL 8 bom. såret jar oh ningens och den allmänna välfärdens vänner il hela vår verldsdel, att med öppna ögon se på hvad som föregår och hvad som stundar. Den tafla vi i det föregående af denna artikel tilläto oss att uppdraga öfver den nya position, hvari den Ryska frågan nu kommit, visade hufvudsakligen, huruledes det med skäl kan sägas, att den sekelsgamla frihetskamp Europa haft att utkämpa mot den orientaliska öfvermakten, numera består deruti, att de europeiska folken ej längre hafva Ryssland blott i Ryssland, utan i flere länder måste frukta att bafva Ryssland i sina egna hof och deras konseljer, hvilka demaskerat sig ända till den grad, att de visa sig som sina egna nationers bittraste fiender. Detta må kanske i mångas öron åta som ett hårdt tal; sanningen deraf torde icke desto mindre lägga sig för hvar mans ögon och göra det med hvarje dag mer och mer. Då vi för närvarande icke anse oss böra eller behöfva yttra något mera i den saken, hvad beträffar de i den lilla boken om ,Ryska invasionen förekommande dokumenter, skola vi i stället vända oss till en annan bok, närmare angående Sverige, nemligen br C. E. Bladhs Minnen från Finska kriget åren 1808—1809., Snart har ett halft sekel förflutit sedan det kära Finland (säger förf.) blef lösryckt från sitt moderland Sverige,; men svenskarne äro derföre ej glömda i Finland och hafva sjelfve ej glömt det. Författaren, som också spelat en roll i det krig, hvarigenom Finland af ryska narsmakten ockuperadas, har delgifvit sina läsare historien om åtskilliga tilldragelser från denna olyckliga period, hvilken han skådat på närmare håll. Det är isynnerhet om det olyckliga Bondkriget i södra Österbotten, längs sjökusten, alltifrån Wasa, Kaskö och Christina, som hr Bladh låtit sin penna nedskrifva rätt märkvärdiga, ej sällan högst upprörande berättelser. Han sjelf såväl som hans fader, possessionaten Pet. Joh. Bladh, var personligen linvecklad i dessa blodiga och ofta förfärliga tilldragelser. Boken, som består af memoirerna häröfver, kan väl på det hela ej sägas till stilen vara så lifligt skrifven, men innehållet undgår icke att desto mera hålla läsaren i spänning, i som det hela har karakteren af en lefvernesbeskrifning, väl icke om en hel menniskolifstid, men dock om den märkligaste perioden deraf. Sjelfva ingressen utgör en pikant skildring -laf tvenne Åbo-studenters ställning vid utbrottet af finska kriget. Denna helt och hållet individuella tafla drager läsaren genast in på scenen af början till den stora, olycksbringande katastrofen, och målar bättre än mycket annat tillståndet i vår nord redan vid detta krigs början. Vi vilja citera några drag ur berättelsen härom: Tvenne studenter, Adrian Hägg och författaren, suto :illsamman en afton i Februari månad 4808 uti deras gemensamma studerkammare i ett nyt trähus vid Tavastgatan i Åbo, begge begrundande Boöthii tråkiga naturrätt, då de på en gång öfver raskades af ropet från gatan: Varfvet brinner! Ryssarne hade inträngt öfver gränsen och närma de sig med raska steg — svenskarne retirerade. Der förtjente general Klerker var i begrepp att gör: motstånd. då general en chef för finska armåpn, fält