Aftonbladet – 1 september 1849, sida 2

af goda dagar åt fången, samt åtnöjer sig med dennes ofta slugt beräknade, yttre skenbara välförhållande, och älskar hos honom särdeles de vackra fraserna om ändamålsenligheten och mildheten i hans behandling, samt äflas att till åskådning för besökande framställa praktexemplar, — en exposition, måbända lika smickrande för fångens och filantropens egenkärlek, men oftast qväfvande alla goda frön i den förres hjerta och hos den sednare öppet ådagaläggande fäfängligheten i hans verksamhet. Det gifves ett enda botemedel mot denna missriktning, och det erbjudes af kristendomen. Den kristliga visheten och kärleken gifver straff-fången allt hvad han i yttre måtto nödtorftigt behöfver, men den förbiser icke, att det rättvisa straffet är en objektiv vedergällning. Den dagtingar icke om detsammas mildrande i yttre afseende, men vänder sig förnämligast till fångens inre menniska, hans oförgängliga del, och söker att genom sin styrka och renhet bekämpa hans ondska, öfvervinna det onda med godt, briovga honom till medvetande deraf att han lider hvad hans gerningar äro värde, till medvetande af hans skuld, i form af sådan ånger och bättring, som äro enlige med kristendomens djupa och sanna psykologi. Endast i en sådan anda kunna fängelsernas prester, föreståndare och betjening samt de välgörande sällskaper, som underhjelpa statens omsorger om de brottslige både under och efter fängelsetiden, verka med framgång. Men är denna anda borta, så blir Penitentiärsystemet — hvilket vi här sökt närmare bestämma, dels i dess förhållande till straffrättstheorien, dels i afseende på vilkoren och tidpunkten för inträdandet af dess verksamhet — utan lif och kraft äfven med de klokast uttänkta former för dess utförande. —S——