Aftonbladet – 31 augusti 1849, sida 3

icke så missbelåtna med detta betalningssätt, som man skulle förmoda; ty det står dem alltid öppet att betala sina egna lefnadskostnader med samma varor. Om de t. ex. behöfva ett par skor, kunna de gifva skomakaren i betalning derför ett stycke satinett, som räcker till ett par byxor, 0. s. V. Jag vill nu beskrifva något närmare förhållandet vid ifrågavarande fabrik. Huset var bygdt af korsvirke, tre våningar högt; verket drefs med ett enda bjul; i nedra våningen voro stampqvarnen och öfriga till klädesberedningen hörande maschiner; i nästa våning VOro tre kardmaschiner och en kompressionsmaschin; den tredje var uppfylld med maschinoch handväfstolar; der var äfven den jenny, på hvilken jag arbetade. Allt var i så förträffligt skick, som om det varit gjordt af John Sugden i Leeds. Aflöningen betaltes här kontant; jag, såväl som de öfrige arbetarne, förtjente från fem till sju dollars i veckan. Vi inackorderade oss hos mästaren för två dollars i veckan, inberäknadt tvätt. Han hade flera fullväxta döttrar, som förestodo hushållningen. Vi började arbeta vid solens uppgång, och blefvo alltid kallade till frukost, innan vi hade arbetat en timma. Vårt frukostbord var betäckt med en hvit duk af fint bomullstyg; der funnos alltid flera sorter mat: stekta fåglar, varmt bröd, rå lök inlagd med ättika och -peppar, champignoner, pickles, bohvetekakor, så varma att det rökte af dem, och mycket goda då de voro stekta med smör på båda sidor, och åtos med sbap till. Viåtervände genast till arbetet, så snart frukosten var slutad, och kallades 41, 42 till middagsmåltiden, som var i det närmaste lik frukosten, utom det att rötterna icke voro med så mycken ståt uppsöida. Arbetarnesutto till bords utan att h?, rocken på sig, och med uppvecklade skjort? rmar; men jag såg dem aldrig