Aftonbladet – 29 augusti 1849, sida 2

våra Svenska städer lärer den räkna många medhållare. Men kommunismen kan blifva farlig hos oss, likasom utrikes,, säger man. Näppeligen! Vi skulle tro, att vårt folk dertill är för trögt och, hvad mera är, för fromt och för mycket framskridet i upplysning; men antagom dock ett ögonblick, att så vore — efter det för mången kan synas icke alldeles omöjligt — antagom, att kommunismen cen gång kan blifva farlig i vårt land: nå väl, så skyndom då att, jemte den bästa möjliga skolundervisning, gifva kristendomen tillbaka sin ursprungliga kraft — den enda kraft. som lärer vara mäktig att tämja naturmenniskan och förläna henne lammets spakhet; det vill med andra ord säga: skyndom att genom en fullt utsträckt religionsfrihet lossa kristendomens bundna tunga, att den må tala såsom i kristendomens första tider — fritt och obehindradt, men mäktigt och oemotståndligt. — Men huru skall detta kunna ske? Huru skall religionens frihet vinnas i vårt land? På intet annat sätt, så vidt vi förmå inse, än genom en sannt förbättrad representation; detta är det föregående, nödvändiga vilkoret; alltså påskyndom då denna reform af alla krafter, enhälligt, utan misstroende. Rope landet härpå, såsom med en röst, från norr till söder! Frågan är alltså, på grund af hvad här ofvan blifvit yttradt, i sjelfva verket och till en början blott denna: böra torpare och arbetsfolk, så snart som möjligt, och ju förr desto heldre få deltaga med hemjansegarne i sockenstämmor vid elektorsval? Ty längre än härtill lärer saken i sjelfva verket, på flera år, icke komma; äfven om reformen nu genast kunde gå igenom. Den som vet af egen erfarenhet, huru det tillgår vid dessa sockenstämmor, der nemligen sällan mer än en eller några få af de mest ansedda ledamöterne yttra sig, hvarefter alla de öfrige inslämma; den som känner, huru villigt allmogen låter leda sig af de merändels genom redbarhet utmärkte män, till hvilka den har förtroende — till följe hvaraf förhållandet, i afseende på elektorers utväljande, icke lärer väsendtligen blifva förändradt genom dessa fattiges tillkomst, åtminstone under en viss följd af år — den som af egen erfarenhet känner allt detta, och som dagligen lefver midt ibland allmogen, fruktar icke det ringaste för de i och med kommunismen förespeglade vådorna. Och om också från nägon socken en torpare skulle blifva utsedd till elektor; ja, om också från något valdistrikt en fattig torpare eller arbetskarl skulle blifva utsedd till riksdagsman (ty till något stort antal lärer det näppeligen belöpa sig på en mansålder), skulle detta vara så förskräckligt? — Hvad vi tro oss veta med visshet är, att våra fattigstyrelser inom socknarne skulle vinna mycket, skulle visa sig ännu kraftigare för sitt tändamål, om en eiler annan torpare eller fattig arbetskarl der hade säte och stämma, så att någon alltid der funnes, som inför de förmögne bisittarne kunde af egen erfarenhet, med hjertats varma språk beskrifva den fattiges nöd och klappa kraftigt på den rikes merändels stängda hjerta. Både den fattige och den rike skulle deraf befinna sig väl och vara att lyckönska; — och hvad vore ru detta sednare förhållande annat än att i smått släppa torpare och arbetsfolk in i representationen? Men, soldaterne! ropar man. — Det medgifves, att Orebromötet begått en inkonseqvens, då det föreslagit indelta so!daten till rösträtt, enär likväl äfven denne lyder under krigsartiklarne och är underkastad prygel. Men man måste å andra sidan äfyen medgifva, att denne ingalunda i bildning, sjelfständighetskänsla, fromhet o. s. v. står efter arbetskarlen eller torparen; och då härtill kommer, att han icke är föreslagen att deltaga uti omröstningar, då han är kommenderad, utan endast då han är hemma på roten och således fri, samt att omröstningen vid alla elektorsval sker med slutna: sedlar, så synes ingen skälig anledning till våda vara förhanden. Men nu möter ett inkast af förtviflan och pessimism, eller ock mala fides, ungefär som när legitimisterne i Frankrike förena sig med ultraradikaler: shvarföre, heter det, har man då uteslutit tjenstehjon2 Äro icke våra tjenare fullt jemförliga med både soldaten och arbetskarlen, ja ofta i tänkesätt dem vida öfverlägsna; gifves någon skönare syn, än en from, trogen och sitt husbondefolk tillgifvyen tjenare?, — — Nej, kan man se! Ett inkast, värdt att vara uppriktigt menadt! — Vi svara häruppå, att tjenstehjonsstadgan, ty värr, ännu ställer tjenaren under husaga, hvarföre man också ännvu icke ansett det rådligt att medgifva rösträtt åt tjenaren. Men den saken är i vår tanka lätt hulpen: känner nemligen en tjenare sig myndig, vet han att värdera sitt myndighetstillstånd, vill han verkligen undandraga sig husagan och omyndighetstillståndet, då åldern dertill berättigar honom — så behöfver han ju blott vid mantalsskrifningen låta skrifva sig såsom arbetskarl, och sjelf betala den lilla obetydliga skatten; han kan derefter lika troget som förr tjena sin husbonde, och — åtnjuter rösträtt! 1 r