Aftonbladet – 29 augusti 1849, sida 2

— I Skånska Posten för den 22 dennes läses följande artikel, som efter vår öfvertyselse innehåller mycket sannt: HAR ÖREBROMÖTET GÅTT FÖR LÅNGT? Ja, heter det, så att det skallar omkring öronen; det synes, att man är riktigt ond; ja, heter det, man har gått för långt, då man såsom röstberättigade föreslagit icke blott alla hemmansegare, utan äfven alla torpare, .dertill arbetsfolk, som icke hafva årstjenst, samt till på köpet alla indelta soldater. Odmjukt och saktmodigt våga vi aldrasomenfaldigast underställa en fråga: hvad fruktar man då af desse? Kommunism! fara för eganderätt! fara för Konung och Fädernesland!, dundrav det omkring oss. Kommunism! fara för eganderätt! Låtom oss då först undersöka den saken närmare. Hvar har eganderättsbegreppet öfverallt i verlden och särdeles hos oss sina starkaste rötter, sitt bästa stöd, om icke på landsbygden; hvar svagast, om icke i städerna, nemligen hos de större bufvudstädernas pöbel. Gå till en torpare eller backstugusittare och fråga honom, om han har lust att sammarblanda sin egendom med grannarnes, och genom af dem vald styrelse låta sig tilldelas hvad han behöfyver för dagen; friga konom, om han vill på dessa villkor uppoffra sitt hus, sin ko, sitt bohag? om han, rent ut sagdt, vill ställa sig under förmynderskap eller vara fri i sin förvaltning öfver det lilla han eger. Förespegla honom t.o. m.; att de rikas förmögenhet skall på samma sätt utskilftas, om han för sin del vill uppgifva eganderätten och ställa sig under förmynderskop — och Vi tveka icke ctt ögonblick att tsga för afgjordt, att han skal med ovilja afvisa ett sådant förslag, och såsom en dåre betrakta den, hvilken vågade framkomma til bonom med detsamma. — Nej, kommunismen har inga sympathier på landsbygden att vänta, åtminstone icke i den råa okristliga form och i den blodtörstiga skepnad, hvari den hittills uppträdt i Frankrikes och Tysklands hufvudstäder. Icke en gäng i