Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 3

de på em anmärkning, den han ämnat göra med anledning af den mängd ziffror, man vanligen kastar en-i synen, så ofta det är fråga om en kritik af det hbvilande fömgfaget. Jag har visserligen öfverhufvud — yttrade talaren — stor respekt för ziffror, men jag måste tillstå, att der det kan och bör blifva fråga om principer vid sidan af ziffrorna, der anser jag dock att de sednare måste ovilkorligen intaga en underordnad plats och vigt. Det torde vara vanskligt att alltid, som sig bör, kontrollera alla dessa statistiker, men jag vill här gå ända derhän att antaga det de alla äro fullt noggranna och autentika, och jag vidhåller dock att det hvilande förslaget, detta oaktadt, bör utan all hänsyn förkastas, på den grund att vi här förgäfves söka efter det förnämsta, väsendtligaste af allt: en princip, en idt, en konseqvent logisk genomförning. Vi hafva kunnat ega anspråk på att här omsider erhålla en princip utan trassel, och man har gifvit oss — endast trassel utan princip. Mine Herrar! Det är icke ett opus af denna art, som kan påräkna bifall af en nation med upplysning och omdöme. Hvad denna församling särskildt angår, böra vi framför allt ihågkomma, att vi här äro församlade under temligen egna och ovanliga förhållanden; vi handla här under ögonen och under intrycket af de stora europeiska händelser, hvilka i verldshistorien gifvit åren 1848—49 en så hög betydelse. Hvad som möjligen för 40, för 20 år sedan kunnat i nödfall såsom en nådegåfva upptagas ur regeringens hand, kan det sannerligen icke i år, i dag. Och dock finnas de, som ännu för oss predika den tröstlösa läran att vi böra taga hvad vi kunna få. Detta är en sats, mine H:rr, som icke längre duger. Man kan möjligen använda den emot tiggaren på landsvägen, men icke mot en ädel nation, som med lojala medel strider för sin politiska utveckling och frihet. Herr grefve Anckarsvärd har uttalat ett ord om en ton, ett ljud ifrån Paris. Ja väl, det är en ton, men en som vibrerar genom hela Europas själ, det är något af denna jemlikhetsfulla känsla i,folkens inre för hvad som är stort evigt och sannt i den historiska och politiska progressen. Den ädla grefven har i sammanhang härmed utkastat en hotelse om att regeringen, i fall dess förslag förkastades, skulle taga det förtviflade partiet att kasta sig öppet i konservatismens armar. Detta är en insinuation, som måste förfela sin verkan: nationen måste med värdighet tillbakavisa ett hot af detta slag. Regeringen skall icke öfverlemna sig åt vårt motparti, och detta, mine H:rr, af många anledningar, men framförallt af den enkla, att en styrelse i våra dagar betänker sig förr än den beslutar att trotsa ett folk, som en gång tydligt och bestämdt vet hvad det vill, och med energi och konseqvens vill hvad det en gång med klar och oförvillad tanka uppfattat som sitt mål. Olof Olsson i Karleby instämde med H:rr Petre och Dahllöf. Anders Jonsson i Tuna: Med instämmande uti Herr brukspatron Petres, Herr doktor Bergmans och flera aktade talares sakrika yttranden, som underkänna det hvilande Kongl. förslaget till ombildning af vårt bristfälliga representationssätt, får jag förklara att jag önskar en ny representation, byggd på religionens och medborgerlighetens sanna princip — en princip, hvilken icke finnes erkänd uti det hvilande förslaget mer än till någon del uti de allmänna och samfäldta valen. Allmänna val äro till sin grund sanna och rigtiga; men att, på sätt som skett uti förslaget, skilja den lärde och den mindre kunnige, den rike och den mindre bemedlade från hvarandra vid utöfningen af deras medborgerliga rättigheter, måste förblifva orätt och till sina följder olycksbringande. En aktad talare, Herr gr. Anckarsvärd, hvars patriotiska tänkesätt, stora parlamentariska talanger och kunskaper jag respekterar, har, med erkännande af det Kongl. förslagets brister, dock förordat detsamma såsom ett nödankare, och dervid påstått att bondeståndet genom samma förslag fått nog. Jag för min ringa del kan icke erkänna detta. Bondeståndet är nemligen nu en kompakt valkorporation, men blir genom det nya förslaget deladt uti tvenne val-kathegorier: rike och fattiga, som välja: de förre direkt, de sednare indirekt. Denna delning skall åstadkomma afund och :splittring inom ståndet, och icke lända till fördel för hvarken ståndet sjelft eller fäderneslandet. Herr grefven har ock behagat yttra, att han icke önskar ett bond-regemente. Jag tillåter mig i detta afseende fästa den ädle grefvens uppmärksamhet på att vi bönder aldrig yrkat att ensamme få besluta om rikets angelägenheter, emedan vi ganska väl inse att mera upplyste och sakkunnige män behöfva finnas inom representationen, in vi bönder kunna vara. Bondeståndet har derföre, åtminstone vid 4840 och 4844 årens riksdagar, eller då jag hade äran tillhöra representationen, icke underlåtit att sluta sig till sådane förmågor, som Herr grefven, för att så mycket som möjligt befordra fäderneslandets sanna väl. Det har äfven blifvit yttradt, att bondeståndet vid 1840 års riksdag yrkat på en graderad skala för röstberäkningen till valmän. Huruvida sådant skett inom låvarande konstitutions-utskott är mig obekant. In pleno ansågo dock de flesta att personlighets-princ:pen, försigtigt tillämpad, vore den rätta och sanna måttstocken för utöfningen af folket representationsrätt. Den paniska fruktan Herr gr. nu vid sin höa ålder synes hysa för svårigheten att erhålla ett örbättradt stats-skick, om nemligen det hvilande örslaget icke skulle antågas, kan jag icke dela. Af många försök är jag nogsamt öfvertygad om, att en verklig förbättring numera icke står att vinna på koncessionernas väg. Tidsandans påträngande fordringar skola derföre i detta fall slutligen utkräfva sin rätt. Men saken tål ett allvarligt begrundande innan steget, såsom sig bör, tages fullt ut. Herr Lundhqvist: Med stor förundran har jag nört, att kommunistiska sympathier här kunnat bearas. Hvad Herr gr. Anckarsvärd sjelf om svenska allmogen i detta afseende anfört, och hela vår gemensamma erfarenhet om svenskens tänkesätt, borde dock, utan särskilda skildringar vid detta tillfälle, hafva hållit hvarje sådan tanke aflägsnad. Hvad serskildt angår Fahlun och mina kommittenter deromkring, torde de städse hafva lemnat de yppersta sarantier mot kommunismens anda. Innan diskussionen öfver det hvilande Kongl. Förlaget slutas, begagnar jag tillfället att fästa herr gr. Anckarsvärds och herr kapten Kyhlbergs synnerlisa uppmärksamhet derpå, att de ännu icke med ett ;nda ord bemött den vigtiga anmärkningen mot valvämdens tvåtredjedels-omröstning till första kammaen i det Kongl. Förslagets 31 , ett stadgande, som lock torde vara ett af de oöfverstigligaste hindren ör lagens antagande. Petter Pehrsson i Wassland: Jag förenar mig uti wvad af H:rr Dahllöf och Petrå blifvit yttradt emot let Kongl. Förslaget, Per Hansson i Helgeboda: På de skäl f. d. rikslagsmannen Dahllöf uttalat, hvarmed jag i allo in-ly tämmer, afslår jag det Kongl. hvilande RepresentaiancFörslaget. Mt Ae I 12 Wm Fr OM 3 fak i fo B ad.