Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 3

trettio arrendatorer i trakten, hvilka hade huggit ned den och deraf gjort ett vidsträckt fält. Den stora eken hade försvunnit och plogen hade gått öfver grefve Morlaix okända graf, hvaraf sonens öga ej kunde upptäcka ens det ringaste spår. Då öppnade han porten till parken och gick fram till slottet, ännu dystrare än det fordom var; der fanns blott en gammal slottsfogde, en lefvande ruin midt ibland de döda ruinerna. Man hade först haft för afsigt att jemna det gamla slottet, liksom skogen; men markisinnans rykte af helighet, gudfruktigt bevaradt i landet, hade beskyddat de gamla stenarne, som under fyra sekler lemnat skydd åt hans familj. Paul besökte rummen, hvilka sedan tre år ej varit öppnade och som man öppnade för honom. Han gick igenom porträttgalleriet. Det hade förblifvit sådant han fordom sett det, men ingen hade ökat samlingen med markisens och markisinnans porträtter. Han gick in i biblioteket, der han fordom hade gömt sig, och fann på samma ställe en bok, som han hade öppnat, uppslog den och läste åter igenom de sidor han då läst, hvarefter han öppnade dörren, som förde till det rum, der kontraktet skulle skrifvas under, och der de lifligaste scenerna hade tilldragit sig af den dram, hvari han var den förnämste aktören. Bordet stod på samma plats, och spegeln med venetianska ramen, som var öfver spiseln, ännu krossad af kulan från Emanuels pistol. Han lutade sig mot spiseln och underrättade sig omständligt om markisinnans sista år. De voro enkla och stränga liksom allt man