Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

Staternas. Samma tanke korsade då på en sång de båda makarnes hufvuden, och deras blickar möttes, strålande af hoppet att få några underrättelser om Paul. Genast befallde Lusignan en neger att gå efter en tub; men relan innan han var åter, hade en ännu ljufvare tanke kommit deras hjertan att slå. Marguerite och Lusignan tyckte sig 1 fregatten, som nalkades, känna igen en gammal vän, Likvisst är det för hvilket profant öga som helst svårt att på ett visst afstånd urskilja de tecken, som ej bedraga en sjömans säkra blick, så att de ej vågade fästa sig vid detta hopp, hvilket snarare var en aning än en verklighet: slutligen återkom negern med tuben, Lusignan förde den till sina ögon, och uppgaf ett glädjerop, i det han lemnade den till Marguerite; han hade i förstäfven igenkännt Guillaume, Coustons mästerverk, och det var FIndienne, som nalkades med fulla segel. Lusignan lyfte Marguerite ur sin hängmatta, ty deras första tanke var att springa ned till landstigningsplatsen; men då rann dem i sinnet att VIndienne, som, sedan Paul hade lemnat den, då.en högre grad berättigade honom till befälet öfver ett större fartyg, välnu kunde föras af en annan befälhafvare, och de stannade med klappande hjertan och darrande ben. Under tiden hade den unge Hector tagit tuben och fört den till sitt öga, som han hade sett sina föräldrar göra: re Pappan, sade han, det står på däcket en officer som är klädd i en sva t guldbroderad rock, lika med den, som min goda vän Paul har på porträttet. ; er Lusignan tog lifligt tuben ur sitt barns händer, kikade några sekunder, gal den sedan åt Marguerite, hvilken efter ett ögonblick kastade den ifrån sig; de hade kännt igen den unge kaptenen, hvilken, för att återvända: till sina vänner, hade antagit den, drägt han fordom och