Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

icke finnes en mellanliggande der Frankrike kan till en viss grad inverka, utan blodsutgjutelse. Man är stark och kan föra ett högt språk när man, fri från all egen fördel, gör sig till de svages och förtrycktes försvarare. Detta är en roll som anstår Frankrike och,som mig synes, äfven England. Om dessa begge makter i en sådan fråga handlade i samband, månne Osterrike då, oaktadt sin välkända hårdnackenhet, skulle länge motstå? Skulle det hota med krig? Skulle det söka nya fiender i en tid då det har så mycken möda att motstå dem det redan har? Man skulle kunna fatta hvarför det drefve saken till det yttersta om man ville tvinga det till vanhedrande uppoffringar; men hvem kan tro att det skulle envist vägra om man endast begärde att det icke måtte vara alltför grymt och oförsonligt mot et olyckligt folk, som genom vapenmakt och revolutionernas slump blifvit en del af österrikiska staten. Detta verk är Frankrike värdigt. Olycka komme öfver den styrelse som med torra ögon åser ett öfvervunnet folks dödskamp och un. dergång! Hvad säger historien och hvad skol? alla kommande tider säga om dem som läto Polen mördas och styckas? Venedig är visserligen af mindre betydenhet, men en liten stats rätt är icke mindre helig än de stora staternas Det vore äfven värdigt den minister, som nu handhafver våra utrikes ärender, att arbeta på Venedigs räddning eller åtminstone att hindra dess förstörelse. Hans höga förstånd kan icke undgå att se de principer som der äro dold under de råa facta. Hans ädla själ, så öppen för den sanna frihetens ingifvelser, bör vars uppfylld af sympati för en så stor och rörande olycka. O, må han icke tillstädja att man en dag kan säga, att franska diplomatien, under det han var minister, icke gjort sitt yltersta för att hindra Österrikes grymma afsigter och för att rädda venetianska staten från fullkomligt förderf! Jag talar icke om de löften och förhoppningar som man gilvit Venedig, eller om den hjelp man lemnat det. Jag talar blott om Frankrike, om dess ära och värdighet. Jag talar äfven om en ministers ära som är oss kär. Jag besvär honom att vända sin blick åt Adriatiska hafvet, eller snarare åt Wien. Der finnas afvisade, öfvergifna sändebud från Venedig Må han bistå dem och taga deras sak i sin hand, så är han säker om att förvärfva oförgänglig rätt till tacksamhet af alla dem som älska det rätta och hata det orätta. Förlåt, hr minister, ett språk som ni är så värdig att höra, och mottag försäkran om mir högaktning och tillgifvenhet. TA ra a ee a AA