Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

hjeltemodiga stad, bland hvars barn han är en af de mest upplysta och tillgilna, dukar under och alla de olyckor, af hvilka den hotas, drabba den, känner jag ett tvång att fälla en förbön för den. Fremmande för politiken, uteslutande sysselsatt, som ni vet, med mitt heliga embete, blandar jag mig ej gerna i folkens ofta så invecklade verldsliga intressen; men i mina ögon är detta en företrädesvis moralisk fråga, som rörer rättvisan, menskligheten och den högre civilisationen. Det skulle blifva mig svårt att längre bevara inom mig de smärtsamma känslor jag erfar när jag tänker på denna frågas blifvande lösning. Jag kommer också ihåg, att kyrkan mer än en gång i fordna tider höjt sin röst till försvar för städer och olyckliga folk. Med ett ord, jag kan ej afslå venetianska styrelsens enträgna böner om ett yttersta försök, hvars hela svaghet jag tyvärr inser, och hvars onyttighet jag alltför mycket fruktar. Döm sjelf om, när denna styrelse befinner . sig så nödställd, att den nödgas på visst sätt taga sin tillflykt till mig för att jag skall föra dess talan, jag — som anser dess sak så rättvis och helig — kan hafva grymheten att beröfva den denna yttersta förhoppning. Venedig har anspråk på endera af dessa trenne förhållanden: antingen fullständigt oberoende, om det blefve understödt af vapenlyckan och af Europas stormakter; eller en hederlig kapitulation med tillförlitliga garantier för framtiden, i fall dess ansträngningar ;misslyckades och dess förhoppningar blefve svikna; eller slutligen, om det blefve öfvergifvet af hela verlden och öfverlemnadt åt sina förra beherrskare, en underkastelse med åtminstone drägliga vilkor och som tryggade dess innevånares lif och ära. Jag talar icke till er, herr minister, om den förstnämnda af Venedigs förhoppningar: om ett rättvist och legitimt oberoende. Jag hade talat derom till er företrädare och snart af hans ord insett omöjligheten att i detta afseende öfvervinna Österrikes anspråk, i synnerhet efter dess sista framgångar uti ltalien. Blott genom krig skulle man kunnat framtvinga en sådan utgång. Det hade kanske varit någon ära och klokhet i att företaga ett sådant; men vi lefva i en tid då man ej förer krig, utom för positiva och omedelbara interessen. Vid sådant förhållande inträdde den uppenbara nödvändigheten för Venedig och dess vänner att endast tänka på det andra af de förutsatta fallen, nemligen en hederlig kapitulation, som innefattade glömska af det förflutna och trygghet för framtiden. M. Drouyn de rHuys lofvade att låta franska diplomatien verka för denna id; Venedig böjde sitt hufvud, uppoffrade med smärta sina dyrbaraste rättigheter, öfvertäckte fäderneslandets bild, uppgaf minnena af sin fordna makt och hoppet att se lifvets, ärans och rikedomens rörelse återkomma på dess ödsliga laguner; allt detta gjorde Venedig efter en lång och hjeltemodig strid, efter en från alla öfverdrifter fri revolution, medan det — mer försvaradt af sina medborgares mod än af sina fästningsverk, och omfattadt med sympati af hela Europa — ännu höll sin fiende på afstånd. Venedig gjorde allt detta; men Österrike var icke nöjdt. Österrike vägrar all eftergift, allt löfte om en konstitution; det lyssnar ej till de europeiska makternas rädda föreställningar och vägrar att underhandla. Det vill ensamt föreskrifva den rebelliska staden vilkoren för det närvarande och framtiden. Och hvilka äro dessa vilkor? Äro de antagliga, drägliga? Skall Österrike, som ej vill låta inverka på sig eller taga några råd, åtminstone förfara ädelmodigt mot Venedig? Skall det icke tvinga denna olyckliga stad alt välja mellan vanära och förtviflan? Gifva sig på nåd och onåd, utan vilkor, belasta folket med bördan af en Sfanthig statsskuld, för hvilken det måste duka under, förjaga ur staden femhundra sjöofficerare med deras familjer och drifva dem i landsflykt utan tillgångar, välja bland de förnämsta medborgrarne fyratio offer, som blifva uteslutna från lamnestien, införa en otyglad och obegränsad I militärdespotism med ett belägringstillstånd af lobestämd längd, beledsagadt af dagliga afrättningar och godtyckliga pålagor, — se der Österrikes vilkor; så bestraffar det brottet hos detta folk som vågade, när tillfälle yppade sig, att begagna sig af Italiens belägenhet och några gynnande omständigheter till att erinra sig sin tillvaro och vilja vara sin egen herre. Vened:g kan icke antaga dylika vilkor och har den föresatsen att heldre begrafva sig under sina ruiner, än underskrifva dem. Kunna IFrankrike och det civiliserade Europa tillåta att dessa vilkor påtvingas det? Finns då ej mer någon förening och gemensam ansvarighet mellan folken? Gifves då icke, öfver den lunderordnåde rätt som gamla fördrag eller nya segrar kunna gifva, rättvisans och mensklighetens eviga rätt? Finns då icke mera okränkbara grundsatser, som försäkra ett värdigt, kraftfullt och fritt folk om den rättvisa det behöfver för att icke dö? Jag vet hvad politiken svarar. Vi hafva ej mer än två utvägar: att låta Osterrike hållas, låta det bruka — och missbruka — sin seger, eller förklara krig mot det. Politiken ryggar tillbaka för den sednare utvägen — och kanske med rätta. Men jag för min del tror aldrig latt. när frågan är bragt till dessa termer. det