Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

hvilken skulle företaga en expedition till Jamaika. Denna underrättelse hade fyllt Marguerites och Lusignans hjertan med glädje, ty detta företag skulle ju återföra Paul i deras farvatten, och de kunde hoppas få återse sin vän och bror. Deras förhoppningar slogo ej fel. En afton var den unga familjen samlad i en trädgård, hörande till deras boning, hvarifrån man hade öfversigt öfver hela staden, och hvarifrån man äfven kunde i fjerran skåda ut öfver den af öar beströdda oceanen. Marguerite hade snart vänjt sig vid det kreolska lifvets dolee far niente, hvilket gör kolomnisternes materiella existens till ett slags dvala, der händelserna föfekomma som blotta drömmar. Hon låg med sin dotteri en peruviansk hängmatta, knuten af aloens silkestrådar, broderad med lysande fjädrar af tropikernas sällsyntaste foglar, och gungades af sin son med en behaglig och regelbunden rörelse, ena handen i Lusignans händer, och blicken vällustigt förlorad i den omätliga rymden; hon kände sin själ och sina sinnen genomträngas af all den sällhet himlen lofvar och all den njutning jorden kan skänka. I samma ögonblick, och likasom allt i detta ögonblick hade slutit sig tillsammans för att fullkomna den magiska tafla, som hon hvarje afton betraktade, och som hon för hvarje afton fann allt mera underbar, seglade ett skepp omkring Cap Trois Pointes. Marguerite blef först varse det, och utan att tala gjorde hon med hufvudet ett tecken åt Lusignan, hvilken rigtade sina blickar åt den sida hon hade anvisat, och följde med ögonen tyst fartygets hastiga fart. I den mån det nalkades, och dess smäckra master syntes midt 1 en massa af segel, som först såg ut som ett på horisonten sväfvande moln, började man att på dess flagg urskilja de amerikanska stjernorna, hvilka man, på den azurfärgade duken; räknade till ett antal lika stort med Förenta