Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

ma angenämt. Hr Davidsons smak och uppfinningsgåfva är förut bekant, och Humlegården, der man betalar efter behag, hade i tisdags det största tilloppet af alla, troligen omkring 40,000 personer. — — Aftomposten för i går har 1 anledning af de anmärkningar, som i Aftonbladet bifogades den nya författningen angående bränvinsminuteringen, gjort tvänne erinringar. Den första gäller det uttrycket i Aftonbladet, att rättigheten att hålla mat utan spirituosa blifvit inskränkt till ett visst och påtagligen alltför ringa antal. Detta bemöter Aftonposten med det svaret, att handelskollegium väl föreslagit detta antal till 25, men att regeringen endast stadgat att inom ett visst antal, hvilket på nöfverståthållareembetet må bero att för staden bestämmapv, rättigheten till sådana matställen må af handelskollegium utdelas 0. s. V. Det är sannht att detta icke precist är detsamma som om antalet hade blifvit på förhand bestämdt af regeringen sjelf, och ÅA. P. har så till vida rätt i invändningen; men då beslutet innehåller att detta antal skall bestämmas, och det för öfrigt synes temligen klart, att regeringen gillat principen af handelskollegii hemställan, så finnes väl fullkomlig anledning till den framställda anmärkningen i Aftonbladet, som egentligen gällde principen att göra ett sådant bestämmande på förhand. För öfrigt gjordes vid tillfället icke alla de anmärkningar hvartill författningen kan gifva anledning. Så till exempel är just om rättigheten till de ifrågavarande matställena förordnadt, såsom ett vilkor, att ordningsnämnden i den församling, der sökanden är boende, åtager sig tillsyn att rättigheten icke missbrukas. Det är lätt begripligt, att detta vilkor för de flesta fall skall tillintetgöra sjelfva rättigheten, ty det lärer icke ofta inträffa, att hvarken någon församlingsnämndens ledamot, än mindre nämnden kollektift, åtager sig en sådan tillsyn eller ansvarighet. Ofverhufvud måste det förefalla eget nog för den som känner naturen af särskilda åligganden, att bestämmandet af matställenas antal, hvilket företrädesvis bör kunna tillhöra kommunen sjelf, staden eller församlingarne att bedöma, lemnas åt en organ af verkställande makten, medan det bestyr åter, som egentligen tillhör denna organs tjenst, lägges på kommunen. Månne detta icke är att alldeles omvända det förhållande som borde vera? Emot Aftonbladets anmärkning vid den punkten i beslutet, hvarigenom regeringen funnit det böra på öfverståthållareembetet ankomma att besluta erforderliga ordningsstadganden så väl i vissa uppräknade som andra likartade fall, har Aftonposten erinrat att dessa reglementariska förordnanden v,icke afse några allmänna föreskrifter för näringens utnöfvande, utan blott hvad som rörer det formella, nemligen sättet och ordningen för återbesättande af ledigheter, om sättet för borgens ställande, om uppgifter å näringsidkare, om uppbörden och kontrollen, m. m. Vi hemställa emellertid om ej flere af dessa stadganden, såsom angående sättet för ledigheternas återbesättande, frågan om borgen o. s. v. kunna väsentligt inflyta på sjelfva rättigheten till näringens utöfning, och om ej dessutom andra likartade fall kunna gifva anledning till en extensif tolkning? Af dessa skäl synes Aftonposten gerna kunnat spara en del af den högdragna ton, hvari dess erinringar äro framställda. — Tet nämndes för några dagar sedan, att engelska tidningen The Times uti en artikel af den 13 Augusti förordat en union emellan Danmark och Sverge, på samma basis som föreningen mellan Sverge och Norge, eller med bibehållande af hvardera nationens egen statsrätt och representation. Detta skulle naturligtvis så förstås, att föreningen ej skulle äga rum i annat fall än det sannolika, att dennuvarande konungen i Danmark dör utan att efterlemna bröstarfvingar. Vi meddela här nämnde artikel ur The Times, hvilken synes innefatta ett sundt räsonnemang. Att den äger ett stort intresse ej mindre för Sverge än för Danmark är sjelfklart, likasom tankarna knappt kunna vara delade derom, att en union mellan de trenne rikena under samma Regent måste vida mera bidraga till de samfälda nationernas styrka och således äfven ill hvarderas serskildt. Att denna tanka äfven äger en stor sympathi i Danmark behöfver icke heller betviflas; dessutom ser man det deraf, att Fädrelandet upptagit ifrågavarande artikel i sina spalter. Då den danska riksdagen nu snart församlas, har denna artikel en ej ringa betydenhet äfven för ögonblicket, då den s. k. arfsfrågan nödvändigt måste förekomma. Artikeln i The Times utgår från en undersökning om den danska successionsfrågan, hvars lösning enligt denna tidnings åsigt kunde ske på trenne sält: i tyskt intresse (hertigen af Augustenburg), i ryskt (hertigen af Oldenburg) och i skandinaviskt. ) Efter att hafva utvecklat och förkastat de tvenne första alternativerna, yttras vidare: ,Såvida denna tvist endast gällde dynastiernas stridiga anspråk, kunde den slutas genom den ena eller den andra af dessa planer, men den anda, som visat sig under det sednaste fälttåget, är en påminnelse, att frågan icke är kunglig, utan nationell. Det danska folket, som icke har skytfrnågot offer och icke vikit tillbaka för någon fiende, har rätt att