Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

huru enträgna än Lusignan och Marguerite voro, ville Paul ej en gång skänka dem tjugufyra timmar mer; han var alltid samme man: eldig, bestämd, och som af ett fattadt beslut gjorde en pligt, samt var ännu strängare mot sig sjelf än andra. Timman var slagen att säga hvarandra farväl; Marguerite och Lusignan ville beledsaga den unge kommodoren om bord på hans fregabt; men Paul ville ej förlänga afskedets smärta. Kommen till landningsplatsen, omfamnade han dem för sista gången, hvarefter han kastade sig i båten, hvilken med pilens hastighet aflägsnade sig. Marguerite och Lusignan följde den med ögonen ända tills den hade försvunnit styrbord om fregatten, då de sorgsna återvände, för alt från den terass, derifrån de hade sett den komma, äfven se den afsegla. En timma hade förflutit sedan de ej mer för mörkret kunde urskilja hvarken segel eller mastor, då en låga lik en blixt fårade horisonten; några sekunder efter nådde ljudet af ett kanonskott deras öron, likt åskans dofva och långa mullrande, bvarefter allt åter förblef tyst och mörkt. Lusignan och Marguerite hade fått Pauls sista afskedshelsning. Vår bjelte ställde nu sin håg till Ryssland, det enda land som tycktes vaka midt under den dvala som utbredt sig öfver det öfriga Europa, och hvilken de oförutseende menniskorna taga för lugn, men de med djupare förstånd begålvade anse för den dystra och ögonblickliga hvila, som föregår stormen. .Det var således Ryssland, som skulle tillfredsställa vår unge sjömans alitid Jågande ärelystnad. Man kan lätt föreställa sig den effekt vår hjeltes ankomst skulle åstadkomma hos detia vällustiga och ridderliga hof. Det rykte af mod, som hade gjort honom till Amerikas och Frankrikes fienders skräck, hade föregått honom till Katarina; och i utbyte mot den fregatt han