Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 2

helst brukade. I samma : ögonblick seglade skeppet förbi fästningen, hvilken han helsade med tre kanonskott, :och genast besvarade fästningen helsningen med ett lika antal skott. Från den stund då Lusignan och Marguerite voro förvissade att det var deras vän och bror, som förde TIndienne, hade de gått ned till redden, åtföljda af den unge Hector och lemmade i hängmattan den lilla Blanche. Men-å Sin sida hade kaptenen känt igen dem, så att på samma gång de lemnade. trädgården, hade han stigit i en slup, och tack vare tio starka roddarnes fördubblade bemödanden, steg han i land på samma gång som hans vänner kommo ner till landningsplatsen. Dylika intryck hafva ej några ord, och kunna blott återgifvas med tårar. Också liknade deras glädje en häftig smärta, ty alla greto, ända till barnet som såg de andra gråta. Efter att hafva gifvit några befallningar angående fartyget, tog den unge kommodoren långsamt med sina vänner den väg de så hastigt hade tillryggalagt för att komma honom till mötes; som grefve Vaudreuils expedition hade förfelats, hade han återkommit till Filadelfis, och som freden med England blifvit afslutad, hade kongressen som en tacksamhetsgärd gjort Paul en skänk af det första fartyt han som befälhafvare förde. å Vid dessa ord blefvo Lusignan och Marguerit för ett ögonblick outsägligt glada, ty de hop pades att deras bror skulle för alltid förblifvs hos dem; men den unge sjömannens karaktej var för oförvägen och för lysten efter äfven tyr, för att kunna trifvas vid det enformig: lifvet i land. Han tillkännagaf således för sing vänner, att han blott hade åtta dagar att skänka dem, hvarefter han i en annan del af verlder skulle söka en fortsättning af det lif han dittills fört. Dessa åtta dagär.förflöto som en dröm, och