Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 3

tionelt att valtörhällanderna fördelas till en mera demokratisk grund för de indirekta valen, och en så beskaffad föga vådlig aristokratisk, om man så vill kalla den, som den af mig företedda vallängden för de direkta valen ådagalägger. Jag är ingen anbängare af valrättens utsträckning till det oändliga. Jag har sett dess tillämpning uti ett annat land, och jag har häpnat för sättet, då jag sett huru liten sjelfständighet, som råder vid dessa val, när valsedlarne stickas I händerne på de väljande, som derefter omedvetet förrätta valen. Jag tror icke att man någonsin obetänkt bör öfverhoppa möjligen ett halft sekel af nationens allmänna politiska bildningsgrad; och jag föreställer mig, att vår närvarande verkligen kräfver den i det hvilande förslaget stadgade dubbla valformen såsom en behöflig regulator, för att icke helt och hållet lägga valen i händerna på beställsamme, icke alltid så oegennyttige folkledare, som aldrig skola underlåta att inställa sig vid hvilka valformer man än må införa; och häremot anser jag för min del det vara väl betänkt att, åtminstone i agstiftningsväg, söka ställa något korrektif, i hvilket hänseende det föreslagna äfven synes mig det minst vådliga och det mest naturliga af alla tänkbart möjliga. Om ifrån de orter, från hvilka man hitkommit med förslagets förkastelsedom i fickan, man hade medfört de resultater öfver den hvilande vallagens tillämpning, som jag till stöd för min mening tagit mig friheten framlägga; om man ifrån verkliga facta, och icke ifrån falska föreställningar om vådor, som i verkligheten icke förefinnas, hade framlagt stöd och bevis för förkastelsedomens grundlighet; så skulle jag icke ett ögonblick tvekat att förena mig om den här allmänt rådande meningen. Nu kan jag det ej. Under upprepandet af mitt erkännande af förslagets åtskilliga brister, under medgifvandet äfven af dess svårfattlighet för åtskillige fall, men alltid under vidblifvandet att förslaget icke innebär den minsta våda för dess antaglighet, och under återkommande till min utgångspunkt att det, efter min öfvertygelse, för fäderneslandet blefve den snart sagdt största af alla olyckor, om det till följe af endast fördomsfulla och ensidiga passioner skulle komma att förkastas, utan att man gjort sig klart, genom hvilka utvägar man sätter sig i tillfälle att återbringa frågan på den politiska ståndpunkt den i närvarande stund innehar; må jagBfå tillåta mig hemta öfverseende för en så dristigt yttrad motsägelse till den inom denna aktningsvärda samling så allmänt rådande mening, och må jag hemta min ursäkt ifrån en fyratioårig erfarenhet af svårigheterna, att med bästa vilja i verlden inom våra förevarande former kunna tillvägabringa den utveckling för samhällets framskridande, jag ansett hindrad endast genom formernas omöjlighet. Ett särdeles tungt öde har varit mig personligen beskärdt, i det jag inom en föga talrik minoritet länge sträfvat för frågans bringande till den ståndpunkt, den omsider uppnått, för att vid dess beredande till ett önskvärdt slut äfven finna mig uti en minoritet emot den majoritet, som synes vilja afskära frågans lösning, just då den befinner sig det närmaste sitt mål den någonsin varit. Uti Bestyrelsens adress, om jag ej misstagit mig, lemnas Englands långvariga sträfvande för sina parlamentsreformer, till ett trösterikt exempel, på hvad man sent omsider vinner genom tiden; men exemplet är ingalunda adequat, då engelska reformfrågorna icke haft våra fyra stånd att brottas med. — Men förutsatt, att de flesta meningarne önska en förändring, så vore det af vigt att erfara, hvilka medel, hvilka utvägar man anser sig ega, att återbringa frågan till dess närvarande skick. Om förslaget faller, så måste det förslag, som af den härvarande församlingen möjligtvis kommer att uppgöras, genom riksens ständers behandling komma att bringas till ett resultat. Anse herrar deputerade, eller kanske rättare sagdt samtelige reformsällskaperna, deras inflytande på riksens ständer vara så stort, att det ens blefve möjligt att vid nästa riksdag, efter det hvilande förslagets fall, genom riksens ständers tillgörande, i dess ställe få något förslag hvilande? Om någon skulle fråga mig, huru det tillgick att; 4840, få konstitutions-utskottets förslag hvilande; så svarar jag, att jag ej kan uppgifva den grundlags8, genom hvilken det skedde: jag svarar, att det var en försynens skickelse, en händelse, som jag icke tillstyrker att beräkna såsom för hvarje tillfälle lika åtkomlig. Jag beder att härjemte äfven få i minnet återkalla, huru det gick med skatteförenklingsfrågans bringande under förstärkt utskott. — Det gick intet; och några slutsatser torde man likväl häraf böra draga i afseende på den större eller mindre lättheten att bringa ett förslag till hvilande, då det icke utgått ifrån konungamakten. Och om man ändtligen finge ett förslag hvilande, tro herrarne verkligen, på grund af någon stadgad öfvertygelse, att vid den derpå följande riksdagen alla fyra stånden skulle visa en större benägenhet för antagandet af ett sådant förslag, än nu måhända blir fallet för det hvyilande förslaget. Jag tror det i sanning icke, och påminner mig ganska väl yttranden ifrån betydande riksdagsmän vid 48414 års riksdag, att låt förslaget blifva hvilande, vi afslå det nog vid nästa riksdag. Det skedde också, och kommer troligen att så ske ännu, möjligen i flera decennier, i fall allmänheten icke innan nästa riksdag skulle komma att besinna sig, och taga i öfvervägande hvad politisk nödvändighet vill säga och att inse riktigheten af den grundsats, att sträfvandet efter det bästa ej sällan utgjort ett olycklligt hinder för uppnåendet af ett bättre, Vid en öfversigt af Europas närvarande politiska förhållanden i allmänhet, torde man kunna tillåta Isig att fråga, om man anser tiden för frihetens sak fördelaktigare nu än då det nu hvilande förslaget framlades, eller hvarifrån man hemtar sina sanguiniska Iförespeglingar om kraft och förmåga att, under närI varande reaktionsepok i hela verlden, genomföra reformen inom vårt land, sedan man kastat alliansen -Imed konungamakten öfver bord? Man torde löpa fara att med de vackra liberala utopierne vinddrifva, Jutan utsigt huru snart, eller ens när den utsedda hamnen kan komma att uppnås, och detta under .konservatismens jubel öfver konungmaktens tvungna Iskiljsmessa ifrån de liberala, som visa sig ifordrinIgar så omåttlige och så svåra att tillfredsställa. — -lOm för det hvilande förslagets antagande icke föreI funnits andra skäl, ån blott att göra slut på den stora meningsstriden inom fäderneslandet, så skulle jag anse detta vara tillräckligt såsom motiv för medyverkandet till opinionsstämningens beredande för dess antagande. Men i förening med de öfriga skäl jag anfört, anser jag det sistnämda såsom mera än tillräckligt, -Idå derigenom kunde beredas den enighet och sam-Idrägt, som inom ett så beskaffadt geografiskt beläget land, som vårt, är enda utvägen att vinna den styrka, som behöfves, för att bevara en yttre sjelfständighet, hvilken, genom inre oroligheter och split, alltför lätt kunde äfventyras. Man tillskrifver understundom, och med rätta, bristande eftergifter från styrelsernas sida skulden till de brytningar inom samhällena, som medfört så vådliga följder och så svårläkta sår. Men tidsmomenter kunna inträffa, då folkopinionens ledare öfver sig samla förebråelsen för följderna, om folken inledas att icke eftergifva från daneae sida när coådant bräfvrae af dan matiticka 2 RA Sr ee