Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 3

Och om jag hade fruktat er återkomstn, sade markisinnan med en dof stämma, skulle jag hafva haft orätt? Först 1 går syntes ni, min herre, och nu är redan denna förskräckliga hemlighet, hvilken blott borde vara känd af Gud och mig, yppad för mina båda barnI Är det då mitt fel, utbrast Paul, om Gud har åtagit sig att uppenbara den för dem? Ar det jag som har fört Marguerite förgråten och skälfvande till sin döende far, hvars bistånd hon gick att anropa och hvars bikt hon fick höra? År det jag, som har återfört henne till Achard, och är det ej ni, min fru, som kom efter henne dit? Hvad Emanuel angår, så vittnar det skott ni hörde och den sönderkrossade spegeln der, att jag hellre dog än att rädda mitt lif på er hemlighets bekostnad. — Nej, nej, tro mig, min fru, jag är verktyget och ej armen, jag är verkan och ej viljan. — Nej, min fru, det är Gud, som i sin oändligt visa försyn har så styrt allt, att ni skall se för edra fötter, som ni nyss såg dem, de båda barn, hvilka ni så länge har skjutit från ert hjerta.n Men det är ännu en tredje,, sade markisinnan med en röst, ej fri från rörelse, och jag vet ej hvad jag skall vänta mig af honom. Låt honom uppfylla sin sista pligt, min fru, och med denna pligt uppfylld, skall han på knä begära edra befallningar. Och hvilken är denna pligt? svarade markisinnan. Det är att återgifva sin bror den rang han har rätt till, sin syster den lycka, hon förlorat, sin mor det lugn hon beder om och som hon ej kan finna. Och likvisst,, återtog markisinnan förvånad, stack vare er, har herr de Maurepas vägrat herr de Lectoure det regemente, han anhöll om för min son., Emedanx, sade Paul, i det han drog fullmakten ur sin ficka och lade den på bordet, emedan kungen hade nyss beviljat mig det, för min bror. Markisinnan blickade på papperet och fann verkligen Emanuels namn. Oeh likvisst,. fortfor hon, pvill ni gifva