Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 3

nu ett ögonblick ensam med denne unge man., Marguerite och Emanuel åtlydde, med ett uttryck af den djupaste vördnad, denna befallning. XVII. Markisinnan stängde dörrn efter dem, tog några steg, och gick, utan att betrakta Paul, att luta sig mot den fåtölj, der den föregående aftonen markisen hade setat för att skrifva under kontraktet. Der förblef hon stående med nedslagen blick. Paul blef för ett ögonblick gripen af lusten att i sim ordning knäfalla för henne; men på denna qvinnas ansigte var en sådan stränghet målad, att han återhöll sitt hjertas utbrott och förblef orörlig, tills markisinnan först tog ordet. Ni har önskat se mig, min herre, sade bon, och jag har kommit; ni har önskat tala med mig, och jag hör er., Markisinnan uttalade dessa ord utan en rörelse. Hennes läppar blott snarare darrade än öppnades: man skulle hafva trott det vara en marmorstaty, som talade. Ja, min fru, svarade Paul med en tårfylld röst, ja, ja, jag bar önskat tala med er; det är mycket längesedan denna önskan för första gången fick insteg i mitt hjerta, och den har ej sedan lemnat det. Jag hade barndomsminnen, hvilka plågade mannen. Jag påminte mig en qvinna, som jag fordom hade sett smyga sig till min vagga, och hvilken jag i mina ungdomsdrömmar tog för mina unga års skyddsengel. Sedan den tiden, så lefvande för mig ännu, fastän så aflägsen; har jag, tro mig min fru, mer än en gång vaknat med en rysning, liksom jag hade kännt en moders kyss tryckas på min panna, och då jag ej såg någon bredvid mig, ropade jag henne, denna qvinna, och trodde att hon blott hade aflägsnat sig, men att hon vid ljudet af min röst kanske skulle återkomma. Nu är det tjugo år sedan, jag så ropar henne, min fru, och nu är det första Sången hon svarar mig. Skulle det vara sannt, dar jag ofta har fruktat, att ni skulle hafva som jag i det mig? Skulle det vara sannt, skulle hafva något att säga ge! At oDi 2) säga mig?,