Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 3

till, för framskridandet, mnberalare grundsatser, an ifrån detta håll hitintills på tjenstgöringsstället varit märkbara. — Men återgående till den af omförmälde talaren omnämnde kristliga grunden, så torde genom antithesen den okristliga, till följe af de yttranden som här förekommit och äfven uti Bestyrelsens adress till herrar deputerade förespeglats, böra derutinnan sökas, att rikedomen och embetsmanna-intresset skulle uti det hvilande förslaget vara inrymdt en sådan öfvervigt, att öfrige samhällsklasser skulle genom vallagens uppställning blifva utan allt inflytande. Äfven jag, mine herrar, bar till en början och vid första påseendet varit af en sådan tanke. Men jag har gjort mig till lag, att åtminstone i offentliga vårf, efter min förmåga söka bygga mina omdömen på verkliga fakta, på obestridliga sakförhållanden, och att icke handla endast med ledningen af en förut fattad opinion; och det är med anledning häraf jag uppgjort de valförhållanden, som för Stockholms län skulle komma att ega rum vid det hvilande förslagets tillämpning, och är det detta lilla arbete jag på förmiddagen tagit mig friheten till samtlige herrarne utdela. Den uti Bestyrelsens adress, äfvensom af andra talare yttrade mening, att det hvilande förslaget är uppstäldt till en öfvervägande förmån för rikedomen och embetsmannaintresset, nödgas jag bemöta såsom, efter min uppfattning, orättvis, derföre att den är grundlös och obillig i anseende till sin syftning af ovilja och misstroende till förmögenheten, hvilket d sammanställningen med tidens tecken icke kan undgå att i minnet återkalla en ton, ett skrän, ett echo ifrån den minoritet inom ett annat land, som å ifrigt bearbetat frågan que la propriete est un vol eller att egendomen är stöld; hvilket jag hoppas icke måtte komma att äfven i vårt land förbrylla svaga hjernor. Den, som gör sig mödan att rådfråga de tabeller jag företett öfver de blifvande valförhållanderna, skall lätteligen finna motsatsen af påståendet, att det är rikedomen och embetsmannaförhållandena, som i det hvilande förslaget blifvit så öfvervägande gynnade, som här ansetts blifva händelsen. Det torde härvid tillåtas mig att, såsom närmast för handen, få taga min egen personlighet såsom exempel. Man finner då att jag inom Sorunda församling blifver direkt väljande för 32 hela mantal, hvilka vid representantvalet lemna mig en röst. Kyrkoherden och komministern i församlingen vinna genom sina lönebelopp samma rösträtt, som mig inom den direkt väljande valförsamlingen tillkommer. Häradsskrifvaren, boende inom samma socken, tillkommer äfven, på grund af sitt lönebelopp, lika rösträtt med mig inom den direkt väljande valförsamlingen; men han eger dessutom :,:dels hemman, som lemnar honom rättigheten att välja äfven till elektor, hvarigenom dess politiska kapacitet fördubblas emot min, då han inom båda valförsamlingarne kan blifva elektor. Jag eger uti en angränsande socken 47, mantal, som lemna mig ingen rösträtt, emedan jag inom länet redan eger den högsta; men om jag i stället för 47s mantal hade, exempelvis, blott egt 7. mantal, så hade dessa lemnat mig rättigheten att välja, och att kunna blifva vald elektor. Det måtte således ligga klart för hvar och en, som vill se, att det är den mindre egendomen och ingalunda den större, som här företrädesvis är gynnad. Man kan icke underlåta att anmärka det af mig angifne förhållandet, såsom ett tydligt bevis på förslagets in rymmande af embetsmannainflytelsen, och det är utan tvifvel, att utseendet blifver sådant i detta fall; men då man subsumerar de enstaka förhållanderna till ett helt, så blifver resultatet annorlunda. De tabeller jag tagit mig friheten framlägga visa då, att den direkt väljande valförsamlingen inom Stockholms län företer omkring 47 valberättigade; men som det alltid förekommit mig, att silfror för så beskaffade fall äro föga bevisande, så har jag uti mina tabeller framställt personerna, hvarigenom opinionernes prohabilitets beräknande blifver åskådligare; och hvarvid det tydligen ådagalägges att den så enhälligt uttalade förskräckelsen för rikedomens och för embetsmannaväldets öfvervigt vid valförhållanderna, mera äro fotade på en förut fattad mening, än på någon grundlig undersökning. Jag bör likväl anhålla, det berrarne täcktes noga lägga märke vid, att jag icke uppträdt som försvarare af förslagets brister; utan blott för dess antaglighet, såsom lagligt medel att komma till ett bättre politiskt förhällande, än vårt närvarande. Sålunda gillar jag ingalunda personlighetens ökade valrätt genom innehafvande af egendom inom spridda valkretsar; men jag påstår att sådant icke till den grad inverkar på valresultaterna, att förslaget derföre bör förkastas. Jag gillar ingalunda den stegrade valbarheten för biskopar, prelater och för alla andra, som blifvit tillagde en så beskaffad företrädesrätt; men jag påstår att resultaterna af detta stadgande på sin högsta höjd kunna blifva till mehn för de sålunda gynnade, att de just derigenom icke torde komma i fråga; och att förslaget äfven ifrån detta förhållande icke är förkastligt, då man i första rummet anser landets väl kräfva, att komma ifrån det närvarande oefterrättlighetsförhållandet och till ett bättre. Vid granskningen af den vallängd jag för de medelbara valen framlagt, finner man, att de väljande för Stockholms län af allmoge utgöra 4084 tillsammans med 474 så kallade ståndspersoner. För Stockholms län böra väljas 97 elektorer, af hvilka vid vallängdernas öfversigt man finner att allmogen obestridligt tillsätter 74; hvaraf äfven följer att allmogen disponerar tillsättandet af de 42 valmännen för den första kammaren, och det torde icke vara alltför förhastadt om man förutsätter att de tre valmännen, som komma att tillsättas af städerna, utom hufvudstaden, i Stockholms län, äfven komma att tillhöra det mindre egendomsintresset; och att rikedomens och embetsmannainflytandets påstådda öfvervigt, äfven i detta hänseende, torde tarfya någon grundligare undersökning, innan man söker att på sådan grund å bane bringa en opinionsdom till förslagets förkastande, Man har anfört, såsom ett hinder för förslagets lantaglighet, ett de båda kamrarne tillagt veto emot hvarandra. Men detta är ju en naturlig följd af lallt tvåkammarsystem. Och förekommer icke under vårt närvarande representationssätt den ena kammarens, eller rättare sagdt det ena ståndets veto lemot de tre; de tre ståndens veto emot det ena, som är fallet i den säkerligen vigtigaste eller uti sjelfva beskattningsfrågan, och slutligen 2 stånds veto lemot två? Jag tager mig, vid sådant förhållande, Ifriheten fråga, huru man med några grundade skäl kan, såsom här blifvit yttradt, påstå, att qvarblifI vandet vid det gamla vore vida bättre än antagandet af det hvilande förslaget som nu erbjudes oss? TÄr det närvarande förhållandet godt nog för att icke löna uppoffringen af någon opinion i afseende å det bästa möjliga, för att komma till nägot blott bättre; så är icke mödan värdt, att emot en sådan mening spilla ord, då de tvifvelsutan i alla fall komma at! verka ingenting. Jag hvarken är eller har någonsin varit anhängare af något annat tvåkammarsystem, än det efter norskt mönster. Min tanke i deta hänseende före. farnnas ut; dat Nickhart ÅA nclarcvärdeka färcslacet til! j I