Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 3

Tillåt mig att en enda gång kalla er min mor, och kalla mig en enda gång er son. Är det möjligt! utbrast markisinnan och steg upp. Ni talar om rang, om namn, om förmögenhet, fortfor Paul i det han skakade på hufvudet med ett uttryck af djup svårmodighet ; och hvad behöfver jag allt det der? Jag har sjelf förskaffat mig en rang, hvilken få män af min ålder hafva uppnått; jag har förvärfvat mig ett namn, som är ett folks välsigselse och en förskräckelse för ett annat; jag kunde, om jag ville, samla en förmögenhet värdig en konung. Hvad betyda då för mig ert namn, er rang, er förmögenhet, om ni ej har något annat att erbjuda mig, om ni ej ger mig det som alltid och öfverallt har fattats mig, det som jag ej kan skapa mig sjelf, det som Gud hade gilvit mig, det som olyckan har fråntagit mig, det som ni ensam kan återgifva mig... en morl Min son! utbrast markisinnan, besegrad af bans tårar; min son!... min son!... min son!.. Ack! ropade Paul, i det han lät papperen falla i lågorna, hvilka genast slukade dem; ack, ändtligen) har då detta ord gått ut från ert hjerta, detta ord, som jag väntade, som jag begärde, som jag knäföll om!... Tack, min Gud, tack! Markisinnan återföll i fåtöljen, och Paul låg på knä framför henne, med sitt hufvud mot hennes bröst. Slutligen lyfte markisinnan upp hans hufvud. Betrakta mig, sade hon till honom. Sedan tjugo år är detta de första tårar jag gjuter! Gif mig din hand. — Hon lade den mot sitt bröst. — Sedan tjugo år är detta den första glädjekänsla som kommer mitt bjerta att slål... Kom i mina armar! Sedan tjugo år är det den första smekning jag gilver och jag får!... Dessa tjugo år äro utan tvifvel mitt försoningsoffer, efter Gud nu förlåter mig; efter han nu återgifver mig tårar, glädje, smekningar! Tack, min Gud!--.Tack, min son!... Min mor! sade Paul. — Och jag darrade för att se honom; jag darrade då jag återsåg honom! Jag visste ej,