Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 3

TED UMEA VU STTIRYE JOB DS AGT TOPUIIMV Mr er vara förhållandet med oss, och inom vårt land, vid frågan om den allmänna sinnesstämningens beedande till det hvilande förslagets antagande.. Förslagets förkastare gå, jag upprepar det efter min nnerligaste öfvertygelse, konservatismens ärenden, raturligtvis utan att vilja det. Jag har aldrig kunrat beqväma mig dertill. Detta blifver ock för mig innu ett skäl, att, så långt mina inskränkta krafter örmå, medverka till förslagets antagande vid nästa iksdag. Jag åter upprepar min anhållan om ursäkt ör vidlyftigheten af mitt anförande. Jag vill godtöra den, genom förklaringen att jag ingalunda, geom en fortsatt opposition emot den här rådande llmänna meningen, ämnar åstadkomma någon tidsitdrägt för de blifvande öfverläggningarne, hvilka ag, af skyldigt afseende och af aktning för församingen, frånsäger mig att framdeles bevista. Hr Petr: En värd talare, doktor Bergman, har rbigående omnämnt statskyrkan. Talaren har icke gifvit närmare utredning af hvad han derned åsyftat. Jag antager dock att han velat antyda le hinder för representationsreformen, som statskyran lägger i vägen. Fästom uppmärksamhet vid etta tänkvärda förhållande! Det är på tiden, då amvetstvånget redan föranlåtit tusentals af våra andsmän att emigrera. I hela den civiliserade verllen finnes kanske intet land mera ofördragsamt mot lika religionsbekännare, än Sverige. Hvad hufyvudsaken eller det hvilande representaionsförslaget angår, yttrade jag genast efter dess ramläggande för allmänheten, att jag ansåg detsamna icke kunna till antagande komma i fråga. Att ag, utan förslagets närmare granskning, dristade la ett sådant yttrande, berodde deraf, att samma örslag på flera ställen är till den grad otydligt, att nan läser och omläser det, utan att kunna fatta less mening. Jag har ansett det icke vara med reeringens värdighet eller med nationens ära och förlel förenligt, att för svenska folket skapa en grundag, som i flera väsendtliga delar icke kan fattas och egripas och som följaktligen nödvändigt måste, i illämpningen, förorsaka de mest tänkvärda förveckingar, desto mer äfventyrliga, som en grundlag icke an, liksom annan lag, blifva föremål för lagförklaing. Exempel på hvad jag anfört ligga nära till hands. Jet hvilande förslagets förfäktare hafva låtit bland Ilmänheten sprida tryckta tankar, ämnade att, med d af bifogade tabeller, ådagalägga förslagets förräffllighet; men att denna skrift icke bevisar hvad om dermed skulle bevisas, har man nu erfarit af n talare, hr Dahllöf, som inför mötet i ett sakrikt nförande skildrat huruledes besagde tankar, med ina tabeller, rätt pröfvade, gifva resultater, alldeles notsatta dem som författaren åsyftat. Den utredning f det hvilande förslaget hr grefve Anckarsvärd inör mötet framställt, är i flera fall grundad på supwositioner, såsom en följd deraf, att det obegripliga samma förslag icke kunnat annorledes utgrundas. Nu påstå det kongl. förslagets försvarare, att en hvar om vill förhindra dess antagande, bör känna sig ippmanad att i dagen lägga alla förslagets brister. ngenting är lättare, då vi äro i besittning af alla le sakrika anmärkningar, som till belysande af förlagets olämplighet i tryck utgått till allmänheten; nen jag anser mig sannerligen icke behöfva låna något derifrån. Till förkastelsen synes mig göra tillyllest, att det kongl. förslaget icke hvilar på democratisk grund, utan är upprättadt i byråkratisk syftning. Minst kan väntas bifall dertill af mig, som, lå jag förlidet år med afseende på representationseformen, jemte en deputation från Gefle uppvakade H. M. Konungen, bland annat framställde såom grundsats, att representationsrätten så mycket som möjligt borde närma sig den missgynnade folkdass, som jemte arbetets tyngd drager armodets vörda.n Med tystnad torde icke böra förbigås ett grefve Anckarsvärds yttrande, som ungefärligen går ut derpå, att man blott för att så fort som möjligt kunna befria sig från ståndsrepresentationen,iej borde tyeka att antaga det hvilande kongl. förslaget — vore det in aldrig så bristfälligt. Jag är af motsatt tanka, och vill försöka att gifva skäl derför. Ingen statsform i verlden förmår att skydda folkfriheten och befordra ett folks lycka, så vida den i sin tillämpning förfalskas; likasom ock på andra sidan ostridigt är, att äfven den sämsta statsförfattning eller den mest principlösa grundlag kan åstadkomma mycket godt och tillvägabringa välgörande verkningar, derest de båda statsmakterna ega en redlig vilja och äro lifvade af en ädel anda. Ehuru mycket som än kan läggas de svenska riksstånden till last, bör man dock icke förneka att de regeringsbeslut och de styrelsens förfoganden, som YVarit nyttiga för landet, i, allmänhet leda sitt ursprung från ständerna. Åran af desamma har måhända oftast tillfallit regeringen. Förtjensten deraf iillkommer likväl i de flesta fall, ständerna. Jag vill gå ännu längre. Jag anser nemligen, med ledning af flere riksdagars erfarenhet, att ständernas hållning icke sällan skulle vara förtjent af allmän belåtenhet, om blott regeringen städse uppfattade sitt höga och vigtiga kall och således alltid verkade i en sannt konstitutionel syftning. Hufvudsakenrär, att män af rättskaffenhet och medborgerlig dygd kallas till talemän och att desse ståndens ordförande strängt tillhållas, att samvetsgrant handla efter der ed, som de, vid hvarje riksdags begynnelse, inföl Konungen aflägga. I sådan händelse skulle mar sällan vid våra riksmöten höra talas om vägrade propositioner, om tillställningar för att i ett elle annat riksstånd fördröja afgörandet af vissa, för som lige bland våra statsmän, misshagliga saker, om så dane statskupper, som innefattas i tillintetgjorde om röstningar inom förstärkta utskott och om mycke annat, som tillhör den bedröfliga sidan af riksda garnes historia. Ja, mine herrar, impulsen från re geringen bestämmer icke sällan riksdagarnes gång Aldrig inträffar ett vådligare stadium i riksdagslif vet, än då regeringen, hemligen eller uppenbarligen öfvergifver sina egna propositioner eller sjelf motar betar dem. Man kan i sanning icke, vid dylikt för hållande, rättvisligen undra på all den oreda, son uppkommer bland ständerna och på tillväxten a den ståndssplit, som sålunda näres och frodas. Ti den tillåter icke, att fortsätta denna skildring. Noj af, ständerna skulle säkerligen i allmänhet gestalt sig på ett för nationen mindre otillfredsställand sätt, om de ej ofta nog sväfvade i ovisshet om stats styrelsens sannskyldiga ställning, det vill säga, on de med full tillit kände den ståndpunkt, der d kunde påräkna att finna sin regering, stark, uta vacklande åsigter och utan sido-inflytelsers intryck Tänke man härom hvad helst man behager, så be höfves dock icke särdeles skarp statsmannablick fö att fatta, hurusom det är vida större politisk klok het, att ännu en tid behålla ståndsrepresentationen än att antaga en statsform, hvilken fruktansvärd skulle tillskynda oss en representation, med bestånds delar, nära nog liknande dem, hvilka utgjorde de puteradekammaren under Frankrikes sista konunga döme. Med all aktning för Sveriges embetsmanna kår, måste jag dock på det högsta afstyrka ett öf vervägande byråkratiskt element inom nationalre presentationen. En gång derstädds med afgjord öf