Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 2

gar skola återfalla på barnen intill tredje och fjerde led.s O min Gud, min Gud! utropade markisinnan och brast ut i snyftningar; är jag ej till-räckligt förnedrad, är jag ej tillräckligt straffad?, Förlåt, förlåt, min fru! sade Marguerite, i det hon föll på knä, rörd af sin mors första tårar. Förlåt, förlåt! Ja, förlåts, svarade markisinnan och gick emot Marguerite; ja, bed om förlåtelse, onaturliga dotter, som har tagit riset ur den eviga rättvisans händer och dermed slagit din mor i ansigtet! Nåd, nåd ! utbrast Marguerite; jag visste ej hvad jag sade, min mor! Ni hade kommit mig att förlora förståndet; jag var vansinnig! 0 min Gud! min Gud!, sade markisinnan och höjde sina båda händer öfver sin dotters hufvud; du har hört de ord, som hafva utgått från min dotters mun. Jag vågar ej hoppas att din barmhertighet skall sträcka sig så långt, som att glömma dem, min Gud! Men då straffets timma är slagen, kom ihåg att jag ej förbannar hennel Hon gick fram till dörren; hennes dotter. försökte att återhålla henne, men markisinnan vände sig om med ett så förskräckligt uttryck; att Marguerite släppte sin mors klädning, och förblef stående med utsträckta armar, flämtande och mållös, ända tills markisinnan hade gått ut; och då hon ej mer kunde se henne, föll hon baklänges med ett så smärtsamt rop, att-man skulla tro, att denna själ, som hade lidit så mycket, ur stånd att längre uthärda striden, slutligen flydde. XVII Våra läsare skola kanske förundra sig öfver, att, efter det förolämpande sätt, hvarpå Paul den föregående aftonen hade utmanat Lectoure, mötet ej egde rum redan följande morgon, men löjtnant Walter, hvilken hade åtagit sig att uppgöra vilkoren med grefve dAuray, hade, som vi redan hafva sagt, fått af sin chef bekoper a att göra hvad koncessioner som helst, dapet en enda: Paul ville ej slåss förrän vid agens slut. Ty den unge kaptenen hade alltför väl fattat, att ända till det ögonblick. då