Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 2

rbjuda vårt lands guld, så dyrbart unärvarande omständigheter, samt våra solhelsay gifven till pris åt gångbara febrar. M. LITTERATUR. yska invasionen i Ungern, samt Ryssnds planer mot det öfriga Europa, af efve L. Teleki, 2:a uppl., Sthm 1849. innen från Finska Kriget, af C. E. Bladh, thm 1849. anföra dessa begge nyligen utkomna artillsammans, oaktadt härflutna ur alldelika pennor; men det hufvudsakliga ämfrågan om Rysslands växande makt, är mma, eller åtminstone i begge skrifterna rbeslägtadt, att de förtjena anföras på en an kan visserligen säga, att den stora Ryfrågan i och för det öfriga Europas politiska ens är gammal; den har varit på tapeten sedan Peter I:s tid, eller, minst att räkna, Katharina II:s. Men den har onekligen m de sista månadernas händelser i allmänhet, i synnerhet genom interventionen i Un, ryckt fram för åskådarens blickar, och t sig för den om Europas framtid bekymbetraktaren på ett så gigantiskt sätt, att numera icke kan afvisas, innan den bemit det mest afgörande svar. vad är det då som gifvit den Ryska fråen så omätlig vigt just i våra dagar? et är, i få ord sagdt, att den nu tydligen ndrat face. Förut har man under halftanårhundrade vant sig, att i Ryssland se en farhågor på alla håll, isynnerhet bland det koloskala rikets grannstater. När Turkiet, efter hvårje nytt fredsslut med Ryssland, allt mer försvagades: när Polen styckades: när slutligen Finland eröfrades, så att det icke längre var S:t Petersburg som låg nära gränsen, utan det tvertom blef Stockholm som gjorde det; så växte snart sagdt med hvarje årtionde fruktan för en Slavisk fokvandring och en öfversvämning af österländskt barbari, hvari den europeiska hittills vunna civilisationen skulle fördränkas, om icke hjelp och räddning mellankom. Na-l poleon framstod: han samlade det vestra och medlersta Europas härmassor, för att med dem löpa till storms mot det välde, som för verldsdelens politiska bestånd var det farligaste. Napoleon sjelf dukade under till följd af det försökta och misslyckade korståget. Efter hans fall. erbjöd sig icke mera någon stark damm emot det annalkande Ryssland. Detta hafva alla sett sedan 1814. Och likväl var allt detta en obetydlighet mot hvad man nu, efter de sednaste månadernas tilldragelser, kan säga sig med säkerhet veta om Rysslands förhållance till Europa. Hvaruti består detta? Det är den nya face, hvari ryska frågan uppträdt. Europa har nu Ryssland icke blott i Ryssland. Det har Ryssland i de flesta af alla sina öfriga hof. Det har Ryssland i Wien, det har Ryssland i Berlin, i Rom, i Neapel; man tycker sig snart hafva skäl att tillägga: i Paris; för att ej tala om åtskilliga smärre staters hufvudstäder, i hvilkas politiska centrer — i hvilkas regeringar och konseljer, såsom man kallar det — Rysslands ande synes sitta inspekterande och befallande. Förr kämpade Europa mot Ryssland genom att kämpa mot Ryssland. Hurudan är kampen nu? Europas stora strid emot Ryssland har i en stor del al verldsdelen blifvit förvandlad till en strid emellan folken och deras egna regeringar. Detta är den ryska frågans nya utseende, och hvilket gör den nu, mera än någonsin, vigtig. Hvaraf kommer det, att hvarje hjerta klappar så högt vid posternas ankomst, och alla underråttelser från Ungern uppsnappas med samma lifliga intresse, som om det rörde intima familjenyheter? Icke är det blott och bart af den sympati, man naturligen känner vid anblicken af hvarje hjeltemodigt folks frihetskamp ? Utan tvifvel tar ungerska kriget äfven denna känsla ganska starkt i anspråk. Men här uppenbarar sig någonting ännu mera. Hvarje individ i Europa, politiskt medveten eller ej, känner vid berättelserna från Ungern, att det gäller icke allenast detta land. Knappt gifves emedlertid ur politisk hänsyn någon förfärligare tanke för ett folk, än att i sin egen regering nödgas se sin fiendes, sin egentliga och förnämsta fiendes allierade, Och om denna bedröfliga tanke nu måste genomgå det österrikiska och preussiska folket, torde man kunna tillägga, att den redan, med samma isande känsla, är på väg att genomlöpa det öfriga Tysklands, jemte Frankrikes och Italiens nationer. Men om den förut och sedan ett århundrade redan så stora ryska frågan nu blifvit förvandlad till den allt djupare, allt vidsträcktare, allt oförsonligare kampen emellan flera folk och deras förhanden varande regeringar, hvad skall väl följden deraf blifva? Vi anse det oss icke tillständigt att anticipera svaret, ehuru det i mångas ögon framställer sig Isåsom de för verldsdelen hotande alternativen af antingen allmän despoti eller allmän revolution. Att mildrande medelvägar finnas mellan Idessa begge alternativer, vet nog hvar och en; att dessa medelvägar skola anlitas och till skeInet antagas, är visst också begripligt. Men huruvida det till sluts och i grunden är rmöjligt för Europa i stort, att komma till något annat än ettdera af dem torde, ännu vara ett