Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 2

I går kallades fag grefve, i dag kallas jag markis dAuray, afbröt Emanuel med en föraktfull och högmodig rörelse; gslöm det ej, jag ber er, min herre! Ett nästan omärkbart småleende drog sig öfver Pauls läppar. Jag sade, fortfor Emanuel, att ni känner bra litet en adelsmans känslor, om ni har kunnat tro, att jag skulle tillåta att en annan än jag afslutade den tvist, ni har sökt med mig: Ja, min herre, ty det är ni som har kastat er på min väg, och ej jag, som har uppsökt er. Hr markis dAuray, sade Paul småleende, glömmer sitt besök ombord på VIndienne., Inga spetsfundigheter, min herre, och låtom oss komma till saken. I går, jag vetej af hvilken besynnerlig och oförklarlig känsla, då jag erbjöd er, jag vill ej säga hvad hvarje adelsman, hvad hvarje officer, men hvad helt enkelt hvarje man med hjerta, utan att tveka, på ögonblicket antagit, vägrade ni, min herre, i det ni öfverflyttade utmaningen på en, bakom mig stående person, ej fullkomligt främmande för tvisten, men hvilken belefvenheten förbjöd att blifva indragen i dess obehagligheter. Tro mig, min herre, svarade Paul med samma lugn och samma otvungenhet, som han ditintills hade visat, att i det fallet gaf jag vika för fordringar, hvilka ej lemnade mig fritt val af motståndare. Ni hade utmanat mig till en duell, som jag ej kunde antaga med er, men hvilken var mig likgiltig: med hvilken annan som helst. Jag är för mycket van viddueller; min herre, och vid ännu förskräckligare dueller, för att en sådan affär skulle i mina ögon vara annat än en af mitt oförvägna lifs vanliga tilldragelser. Påminn er blott, att det ej är jag, som har sökt denna duell; att det är ni, som har utmanat mig och som jag ej, jag upprepar det än en gång, kan slåss med er, tog jag herr de. Lectoure, liksom jag skulle hafva tagit herr de Nozay eller de Lajarry, emedan han stod till hands, och som jag nödvändigt var tvungen att döda någon, föredrog jag att döda en inbilsk narr, framför en hederlig landtman, hvilken skulle tro sig vanhe