Aftonbladet – 24 augusti 1849, sida 2

NE SE RE ST TV ETF Efter doktor Bergman upptrådde prosten Askengren och yttrade: Då jag helt och hållet instämmer i de åsigter min värde embetsbroder så värdigt uttalat: att nemligen ett kristligt samhälle endast kan varaktigt byggas på kristelig grund, bar jag blott några få ord att tillägga. Tyenne principer hafva med tiden allt mer gjort sig gällande: Folksuveränitetsoeh personlighetsprincipen. Men jag har nämnt ett ord, som skall synas mången hårdt, kanske afskyvärdt. Begreppet är dock redan framställt af en biskop, neml. Tegn6r, år 18924, då han i sitt afskedstal till studenterna i Lund yttrade: Årer Konungen! ty i vårt land är Konungen blott den personliga bilden af Folkets Majestätv. Häfderna vittna nemligen, att Folksuveräniteten var urgammal i Sverige, fastän namnet icke ännu var till. Det torde dock vara nog att med tanken gå blott åtta sekler tillbaka, då Thorgny Lagman förde folkets talan i de allvarsamma orden till Olof Skötkonung. Såsom den förre visste sig uttrycka folkets röst, så ansåg sig ock den sednare skyldig att ge vika för densamma. Detta är väl ett temligen tydligt drag af Folksuveräniteten. — Sedan kommo några mörka århundraden, då både andeligt och verldsligt förtryck usurperade folkets makt. Engelbrekt och Gustaf Wasa stödde sig dock på denna makt; och den sednare erkände öppet, att han ansåg sin thron för en gåfva af Folket. Detta vittnar ju ock om Folksuveränitet. — Då Carl XI undfick den absoluta makten, mottog han den ju utur folkets händer, och erkände derigenom att den egentligen utgår från folket; ty ingen kan bortgifva hvad han icke eger. Gåfvan syntes af nöden påkallad, men den hade dock, såsom alltid, då man bortskänker sin menniskorätt och sitt menniskovärde, bedröfliga följder för fäderneslandet. — Gustaf III:s 1789 sjelftagna suveränitet föll ändå snarare, men för hvem? för oppositionen? för militären? för adeln ? nej, för Folksuveräniteten; ty tag bort denna från det nu så patriotiska företaget, och det förvandlar sig till uppror, som alltid förblifver olagligt, helst af dem, som svurit fanan. Hade den välbekanta proklamationen 4809 icke kunnat påräkna stöd af folkets sympati och makt, så hade försöket aldrig kunnat lyckas. Detta år var det således, och det har man trott att 4809 års män aldrig skulle glömma, som Folksuveräniteten i Sverige blef högtidligt proklamerad, så mycket mer som den erkännes i samma års riksdagsordning, 4, der orden lyda: Riksens ständer äro Svenska folkets representanter. De äro således endast ombud, och Folket principalen — det vill väl säga: den maktegande. År nu sålunda Folksuveräniteten de jure gifven, så bör den ock de facto komma till stånd, så vidt möjligt; men detta kan ej ske, om icke personlighetsprincipen lägges till grund för Folkrepresentationen. Den såsom sådan qvalificerade medborgarens personlighet är en enhet, som, lik den arithmetiska, af sig sjelf hvarken kan multipliceras eller divideras; den heter också -derföre Individ. Lika Töst vid valet af Folkets ombud tillhör således hvarje sådan, och flera än en kan ingen tillvälla sig; ty då skulle han ju uti sig innehålla flera Individer, hvilket är orimligt. Börd, rikedom, embete, lärdom öka icke den absoluta personlighetens värde. De hafva i sig sjelfva, ehuru tillfälliga och heterogena, nog maktinflytelse, utan att behöfva stegras till ett falskt personlighetsvärde. Så bör äfven till den sjelfständige arbetaren valrätten utsträckas; och om man noga eftersinnar-har han dertill så stor rätt, som trots någon. Ty hvem drager ibop stacken åt dem, som har fallenhet och lycka att samla? Jo, arbetaren i sin anletes svett. Hvem är det, som tillika med sin egen koja försvarar den rikes palats? Jo, arbetaren, som personligen eller med sina söner deltager i striden, då den rike kanske med en lumpen penning köper sig och sina söner fria från faran. Och utom allt detta: hvem skattar mest till Staten? Jo, arbetaren, som måste taga utskylderna af sin dagliga nödtorft, då den rike skattar blott af sitt öfverföd. Hvem har nu bästa rätt till röst vid representantvalet? Lägge enhvar handen på hjertat och svare! Ombudet för Fahlu reformsällskap Hr Lundhquist: Det har blifvit yttradt, att sa mankomster sådana som denna skulle vara olaglig: jag tror det ej. Det skulle också eljest i sanning stå illa till med den svenska yttranderätten. Man har å en annan sida äfven sagt, att vi här på nåder fingo vara församlade. Då jag fullkomligen tror, att ingen allmän god nationalanda kommer att finnas, men destomera af alla de vulkaniska vådor, hvill alltid medfölja bristen häraf; -5:0 att förslaget blifvit framlagdt af regeringsmakIten, hvarigenom de tvenne stånd, hvilka utgöra det legentliga motståndet mot hvarje demokratisk utveckslling, kommit i afsaknad af det ryggvärn, hvarförutan deras politiska betydenhet blifver förlamad; 4:0 att det är af högsta och mest påträngande nöd latt vi snart erhålla i utbyte mot vårt närvarande -loefterrättliga representationssätt ett annat, om ej det bästa. och mest önskliga, åtminstone ett bättre, så framt ej tvedrägtens och partistridernas brandfackla hejdlöst skall blifva utkastad i det kära, för närvarande från politiska stormar befriade fäderneslandet 5:0 att en opinion från reformvännernas sida fö? antagandet af förslaget, ätminstone såsom ett öfver. j gångsförslag, icke kan annat än, genom den med görlighet de bärigenom ådagalägga, fördelaktigt in -l verka på allmänheten och förstärka de sympatier de riredan ega, då deremot de konservativa, de som in eltet hafva glömt och ingenting vilja lära, genom er a dylik åtgärd ej allenast gå miste om den yppig: J 1 skörd de nu, genom ett motsatt förhållande å d liberales sida, med säkerhet påräkna, utan äfver komma att se sig reducerade till det ringa, makt -llösa, dock herrskoch monopol-lystna antal de verk -lligen äro; slutligen bör äfven det hvilande förslage -lräknas till godo; 6:0 att det är så uppstäldt, för att icke säga hop rrördt, alt en förändring häri ej kan uteblifta, och -Ihvilken alltid bör komma att ske i liberal rigtning -Iså framt nödvändighetsvilkoret för alla förhandlin digar, som skola bära god frukt, nemligen enighet, e nÅsaknas. al Efter den förklaring jag ofvan afgifvit, och hvil hl ken jag vördsamt anhåller måtte, till den kraft oc r 8 e verkan den kan hafva, blifva reformmötet meddelad ber jag att få tillägga, att i den händelse de af mi; uttalade åsigter icke blifva delade, utan i stället e förkastelsedom öfver det hvilande förslaget vid re elformmötet uttalad; då anser jag icke annat för hvarj liberal fosterlandsvän återstå, än omfatta ett full komligt radikalt och rationelt förslag, samt derefte -! med tålamod afvakta framtiden, och är det endas -l under en dylik förutsättning, som jag vördsamt an håller att hosföljande af mig, af nit för den god dlsaken uppgjorda förslag till den del af riksdagsord ningen, som innehåller riksförsamlingens bildande al måtte blifva reformmötet understäldt. Stockholm den 2 Juni 4849. a Högaktningsfullt ödmjukast Dn G. M. Stiernsvärd.