Aftonbladet – 16 augusti 1849, sida 3

sion föreslås för att för Aftonposten uttrycka ällskapernas förbindelse? — Men vi fortfara med citationen. Vi hafvan, heter det vidare, ,tyckt oss märka mycken kortsynthet, ja dårskap i åtskilliga satser och förslag, (inom reformsällskaperna nemligen). Helt naturligt! Sådana öfverlägsenheter, som de tre vise männen 1 Aftonposten ) böra bäst kunna bedöma andras skröpligheter. Hvad säges i detta afseende till exempel om den famösa reservationen inom Stockholms reformsällskap sistlidet år? För öfrigt äger nyssnämnde strof egentligen sitt värde af den blygsamma känsla af eget värde, som deruti indirekt uttalas. I flere afseenden märkvärdigt är ytterligare följande stycke: Allmänheten glömmer icke, att just regeringen vill gifva officerare, likasom andra embetsmän, plats sinom representationen. Detta kan af den föreslagna reformens vänner endast på det sätt nöjaktigt förklaras och försvaras, att embetsmännen tillgodonjuta fullkomlig frihet i politiska opinioner och ie;ke gynnas eller förföljas för dylika. Visar sig minpsta skymt af ett motsatt förhållande, så måste man ursäkta, om den misstanken skulle hos nationen: vuppstå, att meningen är att tillskapa åt sig viljelösa voterings-machiner; och en för den afregerinngen föreslagna reform fördärfligare tanke kan icke ninplantas hos nationen. General v. Arbins förfarande (naturligtvis under antagande, att berättelsen. vär exakt) kan således icke förklaras ur något annat än den gröfsta tanklöshet. Ännu ett förklaprings-sätt finnes väl, nemligen att han gjorde, hvad: han gjorde, just emedan han insåg, hvart detskul)le leda; men detta är ännu värre än det andra. År regeringen så väl understödd af sina högre em,betsmän? Begripa de så väl hennes mening och hennes interesse? Eller är denna mening icke, att nationen bör blifva gynnande stämd för det hvilande förslaget? Antingen måste man vidg) detta, eller ock på det eklatantaste desavouera gen. v. Arbin.s Aftonposten har i detta stycke lemnat en. indirekt kritik af det hvilande representationsförslaget, med afseende på utsigterna, hvilken är så bitande, att det vore synd tillägga något derti!ll. Man måste endast anmärka, att det ligger en stor lenhet uti den förvisättningen af Aftonposten, att icke minsta skymt, — för att nyttja samma ord — af ovilja hittills skulle visat sig mot personer af demokratiska opinioner, eller skiljaktigheter i sättet att bemöta dem och personer af konservativa eller grå tänkesätt. För öfrigt måste man så mycket hellre instämma med Aftonposten deri, att hr v. Arbins förfarande (det vill säga hans berättade yttranden till kapten Zachrisson) bevisa tanklöshet, som han i egenskap af fälttygmästare lärer haft fullkomlig rätt att sjelf besluta i det ifrågavarande befordringsärendet, hviiket blott angick en flyttning inom samma grad af samma regemente, och allt intemtande af instruktioner från högre ort härvin synes således hafva varit en öfverflödig sak. TI synnerhet är det svårt att förklara eller rättare alldeles oförklarligt, hvad Kronprinsen kunde hafva med målet att göra, då han icke bekläder något embete, som gör honom befogad att blanda sig i dylika ärender. Om denna åsigt af några kan anses för ett pedanteri, så står den, likväl på konstitutionens grundval. Synnerligen: märkligt är hvad Aftonposten yttrar i följande stycke: De radikales organer — eller, om mån hä!dre vill, organernas radikaler — hafva hela tiden fört ett språk, så retsamt och närgånget, att utsigt till framgång för åtal visst icke saknats; men vederbörande hafva förbisett de infama publicistiska orgiernc; och de hafva däruti gjordt fullkomligen rätt. Detia är enda sättet att göra anfallen oskadliga. Likaså var det väl betänkt att icke lyssna till de konservatives snack om Örebro-mötets olaglighet, eller låtsa märka deras vinkar om åtgårder till dess förhindrande. Ingen ting är oklokare, än att framhålla martyrkronor åt skrikare, de ge dem en lyftning och betydenhet, som de aldrig lyckas vinna, om de lemnas alldeles omolesterade i sin framfart.v Detta stycke är intressant i flera afseenden, genom det sammanhang hvari de särskilda satserna äro ställda till hvarandra. Först komma de radikala i allmänhet och deras organer, hvilka Aftonposten, sedan den skurit denr alla öfver en kam, låter veta att de samt och synnerligen endast hafva regeringens undseende att tacka för det de i denna stun? icke äro dömde, hvem vet om ej för majestätsbiott eller något dylikt. Sedermera är det ej utan vigt för alla, som deltaga i Örebromötet, att få se sig likaledes i en klunga hänförde till skrikarnes antal. Ett passande tillägg till denna artigbet ligger uti uttrycket: det med reformnamn sig smyckande oväsendet ; och taflan fulländas af ett uttryck i slutet af artikeln om länkande personer, såsom motsatts till den karakter, som nyss förut gifvits åt de i Orebromötet deltagande. Ordet tänkande användt på detta sätt, påminner nemligen om vissa under åren 1836—39 utkomna mot de liberala riktade politiska stridskrifter, af dåvarande konservativa och gråa sotterier, och bland hvilka skrifter några utryckligen på titeln voro tillegnade minoriteten el!er de tänkande i landet,. Man ser å ena sidan, att Aftonposten är i framskridande på sin bana, och å den andra, att de piller, som han nödgas framräcka åt Vederbörande, itminstone invecklas i oblat för att till en del örtaga den bittra smaken. ) Herrar Dalman, Walldn och Theoreil. — RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Skepparen Johan Pettersson från Calmar har