Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 3

oDam! Ni förstår, min kära grefve, sade Lectoure, i det han kastade det ena benet öfver det andra; våra hofdamer tro att solen går upp i Paris och ned i Versailles. Hela det öfriga af Frankrike är för dem det samma som Lappland, Grönland, Nova Zemla! Så att man väntar sig få se mig hemföra från min Polarresa, något oerhördt med förskräckliga händer och fruktansvärda fötter! TLyckligtvis bedrager man sig, tillade han med en till hälften fruktande till hälften frågande ton, neller hur Emanuel? ty ni har sagt mig att er syster tvertom ..., Ni får sjelf se, svarade Emanuel. Det blir dock en stor missräkning för den arma fru de Chaulue. Men... hon får väl lof att trösta sig... Hvad är det? Denna fråga ställdes till Emanuels kammartjenare, hvilken hade öppnat dörren och stod stilla på tröskeln, och afvaktade att hans herre först skulle tilltala honom. Hvad är det? upprepade Emanuel. Fröken Marguerite dAuray önskar ett enskilt samtal med baron de Lectoure., Med mig?, sade Lectoure i det han reste sig; med största nöje! Men det måste vara ett misstag! utbrast Emanuel, ni bedrager er, Celestin! Jag kan försäkra, herr grefven, svarade kammartjenaren, att jag noggrannt fullgör den befallning jag fått. Omöjligt! sade Emanuel i högsta grad orolig öfver sin systers vågade handlingssätt. Baron, om ni vill tro mig, så visa bort den lilla tokan., j Nej, visst intet!, svarade Kectoure. Hvad är ni då för ett blåskägg till bror? Celestin!.. Det är ju Celestin ni kallar honom ? Emanuel otålig gjorde en jakande åtbörd. — Nå väl! Celestin, säg min vackra föstmö, att jag är för