Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 3

förena ämnesläsning och klassläsning anse vi på intet annat sätt möjligt, än att läroverket hädanefter, som hittills; förblifver skola och gymnasium, åtskilda endast med den olikhet, att skolans afdelningar blifva färre och gymnasiets flera än tillförene. Tillåtelsen att bibehålla klassläsning jemte ämnesläsning, synes oss i skolreformförslaget vara samma betänkliga medelvägsåtgärd, samma streck, som med rätta ogillas i regeringens förslag till representationsreform. Hvad åter angår, att regeringen icke på samma gång den påbjöd ämnesläsning, äfven anbefallde vexelundervisning, så vilje vi äfven i denna punkt afhålla oss från ett bestämdt omdöme; men vi förmode, att vexelundervisningen, som redan äger vänner bland den äldre lärarepersonalen, vi mene den gamla skolans lärare, skall genom sin sanning och lämplighet sjelf skaffa sig inträde inom en icke särdeles lång tid, samt frukta, alt, då de flesta af den gamla lärarepersonalen utan tvifvel finner sig vid att underkasta sig vilkoren för qvarstannandet, men många af dem ingalunda äro vännerstill förändringen, regeringens befallning om metodens ovilkorliga införande kunnat hafva till följd; att man — par depit — visat, att den icke dugde. Deremot tro vi, att om ett och annat år, sedan metoden gjort sig af sig sjelf gällande på flera ställen och ögonskenligen bevisat sin nytta och sitt företräde, allt motstånd blir omöjligt, och att en kunglig förordning om d:ss antagande öfverallt då kommer i rättan tid. Vi finne således paragrafen om ämnesläsningens införande på det hela nyttig och god. Vi hafva endast med någon tvekan och farhåga fäst oss vid hvad som i slutet af nämnde paragraf finnes vidfogadt. Vill någon, heter det, derutöfver (det är: i andra ämnen eller till högre kunskapsmått, än hvarpå någon i vederbörlig ordning aflagt prof, se nästf. 8) åtaga sig undervisning, må det af ephori och konsistorii pröfning bero, huruvida, med stöd af den i gällande skolordning uttalade grundsats, att tjenstgörirg vid läroverket är det säkraste medlet att utröna skollärarens skicklighet, hans föregående tjenstförrättning må anses vara af beskaffenhet att kunna hans befriande från nytt profs afläggande föranleda. Möjligen kan denna kanske nog lösa, bestämning blifva ohelsosam. Att tjenstgöring vid läroverk är det säkraste prof till utrönande af skollärarnes skicklighet, är, i viss mening, en obestridlig sanning. Men ensidigt vore, alt anse detta prof såsom det enda behöfliga. Tjenstgöringen vitsordar nemligen ingen annan skicklighet, än den som erfordras inom ett visst stadium af undervisningen. För detta stadium har den sålunda bepröfvåde ådagalagt sig äga erforderlig skicklighet, hvartill hörer så väl ett visst och säkert kunskapsmått , som talang för undervisning. Med tillämpning af det nu sagda, hvars riktighet säkert ingen vill bestrida, fråge vi om till ex. en collega scholx, som med bepröfvad skicklighet i tredje klassen af trivialskolan bestridt undervisningen i grekiskan, kommer i fråga att såsom ämneslärare öfvertaga undervisningen i samma ämne inom det fullständiga elementarläroverket, kan väl då hans hittills ådagalagda skicklighet, huru utmärkt den än må hafva varit, i hvilket fall som helst betraktas såsom ett nöjaktigt intyg om förmåga att undervisa hela läroverket igenom, ända öfverst uppifrån? Vi kunna ej inse detta. Då det i förordningen heter, att det må bero af ephori och konsistorii pröfning, huruvida en lärare i sådant predikament må berias från ytterligare profs afläggande, så måste detta, för att innebära förstånd och rättvisa, vilja säga det samma som att ephorus och konsistorium äga att tillse, att den ifrågavarande läraren, jemte sin till ex. i tredje klassen ådagalagda undervisningsskicklighet, besitter i gradualbetyg det vitsord för insigt i grekiska språket öfver hufvud, som kan gifva tillförsigt om tillräckliga kunskaper för äfven bestridande af den undervisning, som hittills meddelats af särskild ämneslärare å gymnasium. (Slutet följer.)