Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 3

pas, att, oaktadt denna förändring, kunna bibehålla det väsendtligaste af det gamla skolskicket. En annan i högsta grad vigtig, bestämning är den, med förutsättning af föräldrars och målsmäns samtycke, åt lärjungar, som det önska, medgifna befrielse från läsningen af latinska, grekiska och hebreiska språken. Frågan om denna befrielse var verkligen en lifsfråga i flera än ett hänseende: det bafva också de konservativa insett, hvarföre de, för bibehållandet af samtlige lärjungars förbindelse att lära de gamla språken, med deremot beviljad valfrihet för vissa andra ämnen, kämpat såsom pro aris et focis. Vi instämma fullkomligt uti det som yttrats i den Aftonbladsartikel vi omnämnt i början af denna skrifvelse, att valfriheten rTörande de gamla språken kommer att lända sjelfva den klassiska litteraturen till nytta. Men med lifligt erkännande af den allmänna lärdomens och humanitetens fördel af specialstudiers framgång och flor, vänte vi af nämnde valfrihet ett ännu väsendtligare godt, nemligen en reellare och allmännare bildning. Detta tyckes också hafva varit långt förut insedt af många bland de konservative, af hvilka, att dönma af deras beteenden i skriftställareväg, samt yttranden i allmänna lifvet, man utan synnerlig fara för misstag kan antaga det finnas tvenne slag. Det ena utgöres af dem, som kämpa för ett öppet och ärligt angifvet ändamål; det andra af dem, som omsorgsfullt undandölja och förhemliga sitt egentliga syfte med skolstriden. De förra äro uppriktigt och godt folk, som hålla på de klassiskå språken såsom all lärdoms, ja! all bildnings palladium; upphörandet af denna för samtliga lärjungarne nödtvungna läsning af de klassiska språken anse de såsom undergången af all civilisation. Det ligger således en förment helig pligt till grund för deras visade halsstarrighet. De sednare, såsom man kan dömma af åtskilliga fenomener, dela icke de förras öfvertygelse, åtminstone är denna hos dem svagare och utgör alldeles icke huufvudsaken; tvärtom är grunden till deras reaktionära verksamhet just den, att de klarligen inse, att af bibehållandet af de klassiska språkens studium, såsom nödtvunget för alla lärjungar i ett elementarläröverk, det blefve den ovil korliga följden, att den moderna bildningen blefve efter, inskränktes både i anseende till innehåll och omfång för den enskilda lärjungen, och i afseende på antalet af dem, som kunde få njuta undervisning. Genom bibehållandet af de gamla språkens allmänna läsning i skolorna, skulle det undervisningssystem allt framgent vidmakthållas, hvarigenom vi vilja icke säga, lärdomen, utan just den grundligare bildningen, blefve, såsom hittills följden varit af våra elementarläroverks beskaffenhet, ett slags ståndseller klassprivilegium, hvarigenom, för att icke tala om bondsöner, den större delen af medelklassens barn tvingas att fortfara i den okunnighet, som gör samhällsställningens fel och brister mindre kännbara, ehuru den i sin mån ganska mycket perpetuerar deras tillvaro, och slutligen kunde genom samma skolskick, genom dessa bildningsskillnader, den ståndssöndring, som nu förefinnes, lyckligen bibehållas. En annan god bestämning är den om ämnesläsningens införande i stället för klassläsningen. Det är en bekant sak, och den erkännes af alla, utom dem, som finna sin räkning vid att förneka all erfarenhet, som länder den gamla skolan till men, att det icke varit möjligt, om ej undantagsvis och på ett och annat ställe, att erhålla en klasslärare, som med behörig skicklighet och nitälskan meddelat undervisning i alla de ämnen, som tillhört skolan. Deremot ligger det i sakens natur, äfvensom det ofta nog på ett vackert sätt bekräftats af erfarenheten, nemligen å gymnasierna, att ämnesläsningen bildar skickliga lärare... Att dessa lärare också ega håg och skicklighet till. läroböckers författande, det har likaledes erfarenheten någon gång visat; och större ledighet dertill skulle de hafva haft, om de varit befriade från konsistorialgöromålen, äfvensom det har all sannolikhet för sig, att, med samma förutsättning, deras håg att författa sådana böcker skulle hafva varit än större. Om regeringens förfarande att, vid tillämpningen af förordningen om ämnesläsningen, göra den inskränkning i principen, att klassläsningen må bibehållas i de smärre skolorna med tvenne; högst trenne klasser, samt att i de fullständiga elementarläroverken tvenne slutna klasser må finnas, våga vi, såsom icke varande skolmän, ej fälla något positift omdöme. Af de tre särskilda formerna för undervisning, som finnas, nem!igen klassläsning, ämnesläsning på vanligt . sätt och ämnesläsning med vexelunder visning, är det lätt för en hvar, både på förhand och med ledning af erfarenheten, att inse, det ämnesläsningen har företräde framför klassläsningen; att åter dömma mellan ämnesläsningen, sådan den hittills förekommit på gymnasierna, samt den nyare (d. v. s. Nya Elementarskolans system), dertill er fordras skolmannens erfarenhet och insigt. Men att dömma såväl af skickliga lärares intyg, hvilka sjelfva lagt band vid vexelundervisningen, som af denna vexelundervisnings resultater i studentexamen, samt af den företeelsen, att flere af gamla skolans män, några obetingadt, andra med någon inskränkning, gifvit sitt bifall åt den nya metoden, äro vi, för vår del, benägne att gifva densamma företräde för