Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 2

skall utöfva sin makt genom ministrar, som han utnämnt och som äro ansvarige inför nåtionalförsamlingen, och att alla hans anordningar fordra för sin giltighet minst en ansvarig ministers underskrift. Men man kan lika så litet begripa, huru efter nationalförsamlingens upphörande ännu kan finnas ministrar, hvilkas ansvarighet uttryckligen är bunden vid församlingen, som huru anordningar af centralmakten kunna svara mot de föreskrifna vilkoren för deras giltighet, utan att ministrar finnas. Centralmaktens myndighet kan icke utöfvas utan afseende på dessa vilkor; den är följaktligen bunden vid mnationalförsamlingens tillvaro och bör betraktas såsom upphörd tilllika med denne. — Detta sakens sammanhang visar tillika förutsättningen för det åberopade förbundsbeslutet af den 12 Juli f.å. Det skulle vara en villfarelse att antaga det ena såsem varande utan i förbindelse med det andra. Det meddelade regeringarnes samtycke till valet af hans kejserliga höghet erkehertigen och det gaf hela inrättningen af en centralmakt en stadfästelse från den rättsenligt bestående förbundsauktoriteten just med afseende på nationalförsamlingen , hvilkens existens dervid förutsättes. När dessa förutsättningar förfalla, så förlorar detta förbundsbeslut sin betydelse, och kan icke längre vara någon grund för central-maktens verksamhet. — Hvar och en, som utan fördom öfverväger det sednare årets historia, skall gifva den kongl. regeringen det vittnesbörd, att den, så länge centralmakten hade sin fulla rättsgiltiga tillvaro, i fullt mått, och i det minsta så mycket som någon annan tysk regering, understödde densamma och försåg den med alla nödiga medel, och att centralmakten hufvudsakligen fick sin tillvaro försäkrad blott genom detta ofta med sjelfförnekelse förbundna understöd från len kongl. regeringen. Ju mera denne känner, att allt detta förhåller sig sålunda, desto mera må den nu anse sig berättigad förklara, att, sedan centralmakten förlorat vilkoren för sin verksamhet och förutsättningarne för sin egenlomliga ställning, den icke mera kan medgifva den någon myndighet och icke heller undercasta sig dess anordningar. När den kongl. regeringen hitintills icke på något afgörande sätt uttalat sig om denna sak, så är detta mest utt tillskrifva önskningen, att h. kejs. höghet erkehertigen -riksföreståndarens tillbakaträdanle, hvilket högstdensamme redan vid slutet af Mars detta år tillkännagaf att han påtänkte, nåtte vara åtföljdt af allt det afseende och de irofulla former, som motsvarade hans höga värdighet. Denna önskning närer den framsent och öfverlemnar med tillit till h. kejs. röghets visdom att fatta de beslut, som bäst vassa sig för hans värdighet och sakernas ställing. — Eders högvälborenhet skall i det föestående finna tillräcklig anvisning, att i sina yttranden, äfven till andra regeringars repreentanter, gifva skäl för upphörandet af deras verksamhet i Frankfurt am Main, och för att ydliggöra den kongl. regeringens ställning. Berlin den 22 Juni 1849. Grefve von Brandenburg.