Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 2

Paul tryckte den än en gång, och Marguerite sick ut, hvarefter Paul gick att åter öppna dörren mellan de båda rummen. Och nu, gamle man, bad han, för mig till min fars graf.n XI. Den följande dagen vaknade slottet dPAurays innevånare med tankarne mer än någonsin uppagna af den fruktan och de förhoppningar, vartill deras olika intressen gåfvo anledning; y den dagen skulle för dem blifva en afgöande dag. Markisinnan, hvilken våra läsare cänna, ej som en förderfvad och elak, men som en högdragen och oböjlig qvinna, emotsåg slutet på sin med hvarje dag förnyade ångest; ty det var i synnerhet i sina barns ögon, som hon ville bevara sitt obefläckade rykte, hvilket hade varit henne så dyrköpt. För henne var Lectoure ej endast en passande måg, med ett namn, värdigt hennes eget, utan också en man, eller snarare en god ande, hvilken på samma gång aflägsnade från henne sin dotter, hvilken ban som sin maka bortförde, och hennes son, hvilken ministern, tack vare denna förening, hade gifvit ett regemente. Dessa båda barn, en gång borta, kunde den förstfödde komma, och den yppade hemligheten skulle ej finna något återljud. För öfrigt fanns det tusen medel att tysta munnen på honom. Markisinnans förmögenhet ver omätlig, och guldet är ju en af dessa tiliflykter, som 1 dylikt fall har en ofelbar verkan. Hon arbetade således på denna förening med sin fruktans hela styrka: så att hon ej endast underblåste Lectoures enträgenhet, utan äfven Emanuels. Hvad denne sednare vidkom, som: var trött vid att lefva okänd och undangömd i Paris och Bretagne, förlorad midt ibland denna lysande ungdom som bildar kungens omgifning, eller förvist till sina förfäders gamla slott, så var det med otålighet han bultade på Ver