Aftonbladet – 13 augusti 1849, sida 3

Synnerligen vackra och väl tänkta äro reflexionerna öfver vår hädangångne storskald: ESAIAS TEGNER. Tegner — Ack, mina skönsta barndomsminnen Med detta kära narnn ha växt ihop! Hvad fins mer lyftande för unga sinnen, Ån lyss till skaldens djerfva varningsrop? Det ljöd, som en basun, i våra dalar ; Och kallade till doms ett liknöjdt folk: Då vaknar modet, djerf förtröstan talar Snart ur hvar mun — tack vare Sveas tolk! Hur varmt hans bjerta slog för fosterlandet! Som vid en brud var han vid Svea fäst; Och aldrig blef det slitet, detta bandet, Ej ens då tadlet hviskade som bäst, Han måste dela store männers öde Och lida smälek för sin storhets skull. Nu har han funnit frid ibland de döde, Och lagren, okränkt, växer på hans mull. Men om han gått, hans sånger hafva blifvit Och skola bo på folkets läppar qvar. Så länge för det ädla här i lifvet Ett nordens barn ännu en känsla bar. Som blixtrar dessa höga sånger flögo Och tände hjertan öfverallt i brand, Och för vårt öga skära bilder smögo, Som tycktes skapta af en gudaband. Med Carl den tolfte lågo vi i Bender, Och med ung Axel greto vi en tår, Vi med guldkungen vunno fjerran länder, På Lätzens slätt vi blödde af hans sår, Vid tredje Gustafs taffelrund vi logo, Der snillen samlades förutan sorg; På biltogsmannastråt med Frithiof drogo Och älskade, som han, skön Ingeborg. Och när han skämtade, den gudasände, Hur glattades hvar mulen panna då! Väl hade pilen udd, men ingen kände De sår han gaf: man, träffad, log ändå. När yra orden från hans läppar flödde, Ej blygsamheten till att rodna hann. För honom blott de ny beundran födde, Och mera älskvärd aldrig fanns en man. Men Sorgen svor att på det snille hämnas, Tör hvilket hon så ofta vika fått: t Jjusets skald af mörka makter ämnas Den ömt besjungne Axels olyckslott; Men denna själ var dem för stark att kufva För alltid dock. Som Hercules han stred, Och för hans toner, klagande och Jljufva, De flydde ofta till sin afgrund ned. Från Wexjö tempel till den stilla staden,) Jag följde Frithiofs skald med tårad blick; En efter annan af den sorgsna raden Den tystes bostad sist att skåda gick. Då sade en: O, Gud, dig uppenbara Och väck den skald, med hvilken sången dog! Jag svarade: min vän, låt HONOM vara! Om han ej sjungit, ban dock lidit nog:. Den i obunden stil förekommande afdefningen af denna poetiska kalender, bestående i kadetten Napoleon Raschs äfventyr, har utseende al att vilja utväxa till vidden af en försvarlig roman. Hvad här läses, utgör en fortsättning från en föregående kalender, och är för hjelten icke ännu afslutadt. I sig sjelf kunna väl dylika afbrott icke vara klandervärda; men när tiden emellan dessa kalendras uppträdande stiger till året, och derutöfver, så är det fara värdt, att läsarens intresse minskas för en berättelse, hvars tråd han måste släppa på så lång tid; och minnet torde brista honom, att, då efter epokens återkomst ett nytt häfte visar sig, återhemta händelsernas förlopp ifrån ett föregående, och vederbörligen hafva det framför sig i föreställningen. — Vi vilja icke minska läsarens nyfikenhet genom att i en resumå eller i citater på förhand omtala något af kadettens äfventyr eller den slutligen följande allvarsamma händelsen. Så mycket kunna vi säga, att det hela genom stilens lätthet förekommer ganska läsbart. Innehållet är sig så der temligen likt, som man säger; d. ä. icke just alltför skildt från de triviala och alldagliga tilldragelser, hvilka man blifvit van att finna nästan öfverallt i berättelser,. Detta omdöme kan dock icke ännu vara fäldt annars än vilkorligt och blott för det närvarande, då slutet ej utkommit, och man således icke kan känna hvad evenementer, ännu möjligen förestå för Napoleon Rasch såsom äldre man och efter kadettperioden. ) Den stilla staden, der de tysta bo. Tegner, vid invigningen af Gårdsby kyrka.