Aftonbladet – 13 augusti 1849, sida 3

Jag blatltl I VECKOP, Jag gratlt 1 sju: Mitt hjerta kamperar med Garderna nu Uti kriget. Min glädje marscherat med Garderna ut... O, herre min Jesus! hvad tar det för slut På det kriget? Förfärliga krig, som är hängdt på ett strå! Det dinglar och danglar — jag grufvar mig så För det kriget! Kanhända — jag ryser vid tanken derpå — Min älskade Grefve fått order att gå Uti kriget. Kanhända att ren hans höggrefliga blod Har flutit. O himmel, förläna mig mod Under kriget! Kanhända, på Fyen han ock ligger qvar, Men älskar en annan — så gått alla dar Uti kriget. De Fyenske Piger, de hafva till sed, Att giftsjuka vara, så väl uti fred, Som i kriget. För Kjärlighed glömma de fädernesland: På gossarne blå de så djerft lägga an Uti kriget. Den Skandinavismen jag hatar med själ: Ack, hur det än går kan det aldrig gå väl Med det kriget! Ty antingen mister han lif eller lem, Fy! — eller han tager en Fyenska hem Ifrån kriget. Än heter det krig och än heter det fred, Och aldrig vill kungen ge riktigt besked Om det kriget. Han kanske, som Wasars och Zweibräckars ätt Vill hjeltenamn ha, men det går ej så lätt Uti kriget. Men jag står ej ut med att ängslas så här Alt sakna kurtis och bli trogen och kär, Hela kriget. Som ordspråket säger, är en Korporal, Som lefver, förmer än en död General Uti kriget. Jag tror att jag bryter med Grefven till sist, Och tager i stället... min fars Kontorist Under kriget ..... Det andra bär namn af MISSIONAREN. ) Jag som en åsna gick i Lund, Den gyttjefulla lärdomsstaden. Ej Herran skänkt mig många pund, Och aldrig kunde jag ta graden. Sist jag, som mången annan dum, Kröp genom seminarium. Men van vid värdshuslifvets fröjd, Vid flickor, slagsmål och vid sexor, Jag fann mig ej det minsta böjd Att bli adjunkt och höra lexor Och dö, som bondkaplan, en dag; Nej, ut i verlden ville jag. Jag tänkte hit, jag tänkte dit, Hur det sig kunde låta gåra, Dock kom jag längre ej en bit... Men då jag plötsligt fick att höra En missionär, af ord så full, Som hade rest för Christi skull. Han talte om de folk han sett, Om svarta, bruna, kopparröda; Hur salighet ban dem: beredt Med faror och med vedermöda I Afrika och Asien Och sjelfva Californien. Ett ljus gick upp för mig. På stund Beslt jag missionär att blifva. Och engelska, terminen rund, Jag lärde tala och att skrifva; Ty engelska är hedna-språk Samt ger ej mycket hufvudbråk. Jag bytte äfven om mitt skick Och gick så from med nedsänkt öga. Min bättring många loford fick: Den ansågs kommen från det höga; Och ottesång och aftonsång Försummades ej någon gång. När så jag uti religion Och uti engelska var mogen, Jag vandrar till en. hög person Och mig förklarar redebogen Att våga lif och varelse För hedningars omvändelse. Och mannen sade: Far i frid Du Herrans stridsman, oförskräckte! Gack i ditt kall! — Han mig dervid En dugtig sedelpacka räcke, Ty kassan hade han om hand, Som hoptiggd var i Svea land. Och jag, som fogeln fri och glad, Från Malmö med en färdig skuta Till London for. Ack, hvilken stad! Der kan man lifvet riktigt njuta! För pengar der kan allting fås, Och de af Sällskapet, bestås. Men frågar någon hvart det bär Från London, så blir svaret detta: Missionsberättelserna der Har jag förstått att öfversätta. Sist ifrån Gondar ) hem jag skref, Fast jag i London lugnt förblef... Jag då beskref de svartas last, (Ej dum) att flera hustrur taga, Och hur de binda dem med bast (Ej heller dumt) för att dem aga, Samt hur en mö, blott tio år, Helt gudlöst ren i brudstol går. Vidlyftigt talte jag om bur Jag hade omvändt många redan Af dessa vilda, hälften djur, Och alla mina faror sedan: Om hur i fängelse jag satt Och kunde lösas blott med skatt. Jag nyss min lösen fått, hvad spratt! Hos sällskapets, bankir jag tog den... Nu kan jag åter lefva gladt Med diktadt namn — den spiken drog, den. Härnäst när jag behöfver mynt, Från Cap jag skrifver, oförsynt. Jag andra hedningar ej sett, Än katoliker, protestanter. Det kan ju komma ut på ett Hvar jag dem söker i för kanter? Må andra gå till Afrika! Jag stannar hos Victoria. Men tryter hjelpen efterhand, Så får jag straxt en god anledning Att vända till mitt arma land Och tigga åt den arma hedning, Samt ljuga i hvar kyrka så, Att jag apostlanamn må få. ett bland de mångfaldiga slipade sätt hosri J Som våra prester att vinna pengar, rykte eller beforfr