Aftonbladet – 13 augusti 1849, sida 3

OrUch Plall VvycStra alten at MNOrge later det bättre. LITTERATUR. Den Namnlöse; poetisk kalender af Wilh. von Braun; Stockholm 1849, 307 sidd. 8:0, å 1: 40 bko. Wilhb. v. Braun utgör ett slags poetisk firma, och en bok är redan icke namnlös, när den på titeln bär denna författaresignatur. Det oaktadt har denna diktsamling blifvit kallad Den Namnlöse, och om orsaken härtill underrättas man i ett litet företal till allmänheten. Denna bit tillhör icke det minst läsbara i boken, och vi taga oss derföre friheten att — med förf:s goda minne — citera den: Det arbete jag nu — säger herr von Braun — har äran att utsända bland allmänheten, är det tionde, som flutit ur min penna. Förundre sig således ingen, om den munterhet, som rådde i mina första skrifter, icke här alltid står att återfinna! Verlden tämjer oss alla, men i synnerhet glada poeter. Det är sannerligen ej heller så lätt att vara glad, när, för att begagna Wadmans groteska, men i det hela sanna bild: sorgens och bekymrets Chimborazo blifvit lagd på mensklighetens press-syltan. Äfvenledes är det icke så lätt, som man kunde tro, att döpa en poetisk kalender. I veckor, ja, månader, har jag funderat på något passande namn till denne min sistfödde; gång på gång har jag, från perm till perm, genomläst den så högst intressanta Almanachan, utan att dock kunna finna ett sådant. Då jag nu, alldeles uttröttad af mitt fåfänga sökande, vände mig till en vän och för honom beklagade min nöd, rådde han mig att låta kalendern blifva utan namn, på samma gång den erhölle namn. Huru låter det sig göra ? frågade jag, icke litet förundrad. Jo, om du kallar honom Den Namnlösen, blef svaret. Och Den Namnlöse vardt han kallad, och om nu gossen skulle blifva illa behandlad af berrar recensenter, kan det, i det stora hela, göra honom detsamma, då ingen vet hvad han egentligen är för en liten passagerare. För mig blir det återigen en annan sak, om så skulle inträffa; men — han är så van dervid,, sade flickan om aborren, hvilken hon fjellade lefvande. Det sista, eller att förf. till Calle, Carolina, Knut 0. s. v. ända till den Namnlöse, skulle anse sig hafva blifvit så illa behandlad af ;hrr recensenter,, att han kan säga sig vara så van dervid som aborren vid att fjellas lefvande, har väckt någon förundran hos flera läsare; och det måste troligen vara skrifvet i ett ögonblick antingen af dåligt minne eller af alltför dåligt humör. Ty få svenska skalder (för att icke tala om blott versifikatörer) hafva väl i allmänhet blifvit så uppburne af tidningarne och så lent behandlade af kritiken, som hr v. B. Att det funnits en och annan recensent någonstädes, som icke gillat hans på sina ställen mera frivola än i ädel mening fria skrifsätt, kan väl vara möjligt; äfvensom det torde hända, att de här och der förekommande vårdslösheterna i hans vers icke helt och hållet alltid blifvit med konnivens förbigångna. Men öfver en så oändligen lindrig rättvisa borde hr B. icke beklaga sig, eller derföre sätta sig i parallel med en olycklig aborre. Det kunde eljest en dag inträffa, att publiken drager sig något undan eller tillbaka, likasom för en, den der visar sig aldrig vara nöjd med hvad han får; och derpå kunde hr B. sjelf möjligen komma att blifva den mest lidande. Den sist utkomna kalendern af hr Br. består af tvenne sins emellan så till vida olika elementer, att den ena afdelningen (114 sidor stark) går på vers; den andra åter utgör en berättelse i obunden stil, kallad Napoleonn, eller en Kadetts äfventyr, fortsättning från poetiska kalendern Knut.: Hvilkendera afdelningen skall vinna företrädet i publikens smak, är svårt att säga på förhand. Sant är, att bland hr B:s småpoemer äfven i detta häfte finnas många, som kunna kallas både täcka och väl skrifna; men en viss omständighet hafva de emot sig, den, att temligen starkt påminna, både till genus och species, om hvad man sett i de föregående nio kalendrarne från samma band. Styckena kunna icke desto mindre vara ganska goda; men nyhetens behag sakna de för det mesta. Hvar och en vet, att hr B. är qvick, till och med stundom genialisk; men omfånget af hans idter är icke betydligt, liksom den verld, hvarinom hans erfarenheter hufvudsakligen ligga, visar sig temligen inskränkt till utrymmet. Dermed följer icke, att han ej på de särskilda punkter,-der han framträder, ofta är stor; men han besitter föga variation. När man har läst ett par af hans volymer, känner man dem till anden nära nog allesammans; och det individuella stoff, som denna ande i hvarje stycke bemäktigar sig, så intressant det må vara, är dock till hufvudsaken vanligen ett och detsamma. Ofver detta slags sjelfrepetition bör emellertid hr B. kunna trösta sig, då den ofta varit de största skalders lott, och Kellgren har anmärkt den om ingen mindre än sjelfva Ossian. För att göra våra läsare litet närmare bekanta med Den Namnlösen. skola vi anfära