Aftonbladet – 11 augusti 1849, sida 2

och med en lysande framtid öppen framför sig; din far var sista afkomlingen af en gammal slägt, han bar ett adligt namn, och man trodde sig redan se huru hans väg gick fram till utmärkelser och ära... Han hade familj, vänner... Nå väl! Din far försvann plötsligt, liksom om jorden hade upplåtit sig under hans fötter. Jag vet ej om någon tårfull blick fruktlöst sökt hans spår; men hvad jag vet, är, att sedan tjuguett år har ingen besökt denna graf; ingen vet att han hvilar, der gräset vexer grönast och tätast. Och likvist tror menniskan sig vara något, stolt och dåraktig som hon är! O! Min mor har aldrig gått dit? Gubben svarade ej. Nå väll, fortfor Paul; nu äro vi två som känna denna graf. Kom och visa mig den; ty jag skall besöka den hvarje gång, jag svär det, som mitt skepp löper till vid Frankrikes kuster. Vid dessa ord drog han Achard med sig i det yttre rummet; men, just som de öppnade dörren, hörde de ett sakta prassel från parken: det var en betjent från slottet, hvilken var Marguerite följaktig. Paul skyndade åter in. Det är min systar, sade han till Achard; det är min syster. Lemna mig ensam med henne ett ögonblick, jag tråste tala vid detta barn... Jag har ett ord att säga henne,som skall skänka henne en lycklig natt. Vi böra hafva medlidande med dem som vaka och gråta.n Besinnap, sede Achard, att den hemlighet jag har yppat för er, är också er mors. Var lugn, min gamle vän, sade Paul, i det han förde Achard i det inre rummet. Var lugn, jag skall blott tala om henne I samma ögonblick inträdde Marguerite. (Forts. följer.)