Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 2

till Vederbörande att tidsenligt reglera vården om sinnessjuken. De heta med få ord:olämplig och osund local, bristande utrymme, felaktig organisation så i afseende på styrelse som Läkarevård och ekonomisk förvaltning och ändteligen otillräckliga tillgångar. Det är en jemförelsevis lätt sak att inse och anmärka bristerna; men, — det torde lätt medzgifvas, — en ganska kinkig att afbjelpa dem. Derföre skryter jag icke, då jag säger, att jag under de sednaste 45 åren snart sagdt, varit den ende, som höjt min röst för de vansinnigas försummade sak; jag blott rättfärdigar mig dermed hos dem, som torde beskylla mig, att hafva gjort ingen ting. Derföre vågar jag icke heller tadla anktoriteter eller styrelser för den likgiltighet, hvarmed de tyckas hafva åhört en ropandes röst, så länge den allmänna rösten tiger, sålänge de olyckliges målsmän, som är hela nationen, åtnöja sig med att blott undangömma, förbise och glömma sine nödställde fränder och vänner, utan att lemna de styrande den nödiga handräck ning, hvarförutan äfven de intet förmå att uträlta för deras räddning eller hjelp. I stället för att söka omständligt vederlägga de mer eller mindre oriktiga resornemanger, hvilka under de sednaste veckorna i Tidningarne blifvit framkastade om Danviks Hospitalet i allmänhet och dårhuset isynnerhet), tror ) Blott följande anmärkningar ans kommande af missledning, här behöfva en plats. De angå en i MM 166 af Aftonbladet änd artikel. Ogerna emotsäger jag dock ins., dels cmedan hans välmenande afsigt väl ej kan misskännas, dels emedan man lättligen kunde komma på den oriktiga tanken, att jag blott vill bemantla det felaktiga. Detta har dock icke varit, ej heller är det min sak, såsom det tillräckligen synes af ofvanstående promemoria. a) Man gör orätt att tro, att dårbushjonens största olycka alltid ligger deri, att vara på dårhuset, och att der bemötas med likgiltighet. Den vanligaste olyckan liksom ock den största är den, att af likgiltige anhörige öfverlemnas åt dirhuset, utan att en gång om året efterfrågas. Skulle dårhuset icke visa de olycklige mera ömhet än dylike anhöjag, till förerige, en man sin hustru, en son sin , en bror sin syster 0. s. V., så kunde deras beligenhet med rätta kallas öfvergifven. Och hvad nar väl ins. med sin deklamation om den likgiltighet den tillfrisknande erfar af sin omgifning på stället och att hans klagan endast nås af döfva ör — jo! ingenting mindre än att detta är orsaken till recidiver och obotlighet. Kan ins. väl nemligen fordra mera deltagande eller ytterligare tillgörande af dårhuset, än att det återställer och utskrifver de återställde? Kan han väl bevisa att någon iterställd mot sin vilja blifvit qvarhållen längre än han behöft? Kan han uppgifva någon rimlig orsak, hvarföre ett onödigt qvarhållande skulle ske; då det naturligtvis måste vara läkarens högsta intresse ait utskrifva så många friska som möjligt; inrällningens, att befrias från de sjuke så snart som möjlist, och allmänhetens att rum beredes för nykonmande, att ej nämna anhöriges, att snart återfå de sina? b) Vidare då ins. förmenar, att de arhållande jemte det outplånliga intrycket som sjelfva vistandet å dårhuset gör, torde utgöra den yenliga orsaken till återfallp, så strider detta resonnemang, som jag i öfrigt hört att mången oerfaren dr lar med ins., snörrätt emot daglig ocb allmän erfarenhet, ty sällan har någon regel så få undantag som den, att vistelsen å dårhus verkar fördelaktigt på dårar, (och just af detta skäl upprättas af alla civiliserade nationer, stora, sköna och kostsamma hbospitaler för sinnessjuke). Att recidiver skulle uppstå på dårhuset, derest en så diaboilisk behandling kunde ega rum, att återställde der onödigtvis qvarhöllos, tål ingen tvifvel; men först bestrider jag, att sådant någonsin händt under min tjenstetid vid Panviks dårhus de sednaste 17 åren, och vidare frågar jag, om ej följande omständigheter med mera rimlighet böra antagas som orsaker till recidiver, neml.: En förtidig utskrifning från dårhuset, ett motsatt fel, hvartill jag erkänner mig mer än en gång hafva gjort mig skyldig, än gäckad af en skenbar förbättring, än öfvertald af inquietta anhörige, än för beredande af utrymme för andra o. s. v.; men förnemligast patientens återgång till den samma omgifning och de vanliga olyckliga förhållanden, nöd och brist, huslig osämja, superi och andra laster och bgott, hvilka ifrån början framkallat vansinnet. c) Ins. resonnerar vidare utan stöd af erfarenhet, att ingenting verkar så fördelaktigt till en sinnessjuks förbättring, som en så långt: utsträckt frihet som möjligt. Såsom allmän grundsats är detta alldeles oriktigt, ty inskränkas i sin frihet måste den vansinnige, om han ej skall förgöra sig sjelf, om han någonsin skall blifva frisk. Menar ins. blott att mera utrymme för den sjuke behöfs, än som i allmänhet vid Danviks dårhus kan bestås, så har han rätt. d) Når ins. tadlat brist på snygghet, men tillika medgifvit den stora svårigheten att hålla det gamla dårhuset snyggt, förekommer den frågan serdeles oväntad: Men är det då verkligen omöjligt att åtminstone hålla luften så pass ren som i de nyare fängelserna? Ser då ins. icke sjelf utan påvisning en himmelsvid skillnad mellan den garela, genom ett balft århundrade af en företrädesvis osnygg pPersonal inficierade, öfverfyllda och trånga dårhusbyggnaden, och de nyare fängelserna? Vet icke ins. att dårhuspersonalen till en god del utgöras af sådane, som ej kunna hålla sig snygge, emedan de äro lame, så att träck och urin ständigt afgår från dem ofrivilligt; eller emedan do äro sanslöse och ej veta hvad de göra. I fängelserna eger hyvarken det ena eller andra rum. e) Ins. tadlar mörk arrest för dess menliga inflytande på friska naturer. Först får jag anmärka att dåren ej underkastas arrest (i vanlig mening) utan en kurativ åtgärd. Ty tvärtemot ins:s förmenande är det en konstaterad sanning, att intet medel finnes, som så lugnande inverkar på en vansinnig, som enrslighet i ett mer eller mindre förmörkadt rum. Der mörk arrest i fängelserna befunnits verka skadEB TT f