Aftonbladet – 10 augusti 1849, sida 2

Nå väll fortfor Paul, i det han med båda händerna betäckte sitt ansigte, för att hopsamla alla sina minnen, låt mig i min ordning blicka tillbaka i det förflutna, ty jag påminner mig ett rum, som jag trodde mig hafva sett i drömmen. Om det skulle vara det der ... Hör!... O, det är besynnerligt huru allt återkommer för milt minne. Tala, mitt barn, tala! sade gubben. Om det skulle vara det der, så bör det vara till höger... då man kommer in...i fonden ... en säng... med gröna omhängen? Ja.n Ett krusifix vid hufvudgärden!v Jan Midtemot dörren ett skåp, hvarest voro böcker ... ibland andra en stor bibel med tyska gravyrer? Se der är den, sade gubben och visade den heliga boken, som låg uppslagen på en bönstol. O! det är den! det är den! utropade Paul och tryckte sina läppar mot dess blad. O! du rättskaffens hjerta! mumlade gubben. Tack, min Gud, tack! Och sedan, sade Paul i det han reste Sig, är i detta rum ett fönster, hvarifrån man kan se hafvet; och på hafvet tre öar?... Ja, öarne Houat, Hoedic och Belle-Ile-en mer.n Det är det, det är det! utbrast Paul, och hastade till rummet; och då han såg att gubben ville följa honom, hejdade han honom och sade: Nej, nej, ensam... låt mig gå ensam. Jag vill der vara ensam. Och han gick in och stängde dörren efter sig. Då stannade han ett ögonblick, gripen af den heliga vördnad, som barndomsminnen ingifva. Rummet var sådant, som han hade heskrifvit det, ty den gamle tjenarens religiösa tillgifvenhet hade bevarät det oförändradt. Paul lemnade fritt lopp åt utbrottet af de känslor, som en främmande blick utan tvifvel skulle! hafva tillbakahållit: han närmade sig långsamt