Aftonbladet – 9 augusti 1849, sida 1

ska trupperna i Italien. Men oaktadt aita dessa våldsamma åtgärder dröjde likväl Kossuth ännu att förklara kejsaren afsatt såsom Ungerns konung. Dels vågade han måhända icke, då han ännu icke kunde uppskatta landets krafter, dels kastade han skulden för det skedda mera på kejsarens rådgifvare än på honom sjelf. Likväl erbjöd han wienarne hjelp emot Jeilacic, såvidt de anhöllo derom; ty utan en sådan kallelse till hjelp vore det ju en krigsförklaring mot Österrike, att öfverskrida gränsen. Detta steg var dessutom farigt i närvarande ögonblick, då den österrikiska guvernören i Galizien, af fruktan för poackarnes stigande sympati för magyarerna, nade förstärkt sig betydligt och sändt general Simonich in i det nordöstra Ungern, samt vid samma tid generalerna Hammarstein från Mähren och Puchner från Siebenbärgen beredde ig till ett infall, som de likväl sedan icke våsade utföra. Men wienarne hoppades ännu beständigt på en förlikning och ville icke afskära sig sjelfva len sista tillflykten genom ett så afgörande steg som att tillkalla ungrarne. WindischGrätz fick således tid att verkställa sin förning med Jellacic och Aunuersperg, och staden nneslöts på alla sidor. Nu då allt var förloradt för wienarne gjorde ändtligen ungrarne den 30 Oktober ett anfall på Jellacic vid Schwechat, men efter en häftig artilleristrid måste de draga sig tillbaka, dels i anseende till wienarnes lamhet i att understödja dem, dels måhända, enligt Bems åsigt, i följd af förräderi bland oflicerarne. Ofverlemnande Wien åt sitt öde, som fullbordades den påföljande dagen, sick då Kossuth genast tillbaka till Ungern, jörenade sig med 8,000 polackar under Dwernicki, som från Galizien kom honom till hjelp, och öfverrumplade Simonich, som efter ett toalt nederlag fiyktade till Galizien. Men nu stod Ungrarnes kufvande på dagordningen: de böhmiska, de italienska och de wienska angelägenheterna hade blifvit afgjorda till förmån ör enhetsstatssystemet, och furst WindischFrätz, Wiens och Prags bombardör och eröfrare, blef utsedd att sätta kronan på reaktiouionens verk. (Forts. följer.)