Aftonbladet – 9 augusti 1849, sida 1

DD I holmshamnen. SEE ENS TEE SEE STORA NE UNGERNS FRIHETSSTRID. Art. II . HOFVETS INTRIGER. JELLACICS TAG MOT UNGERN OCH WIEN. (Forts. från måndagsbl.) Efter Stefans afträdande från skådeplatsen hade Kossuth fritt fält, och straxt efter erkehertigens afresa yrkade han i deputeradekammaren att landstormen måtte uppbådas. Ministeren och husets mera loyala ledamöter gjorde ännu motstånd, och då förslaget af denna anledning blott fick 8 rösters majoritet, nedlade Kossuth sin representantsbefattning och lemnade Pesth, åtföljd af öfver 400 riksdägsmedlemmar, för att på egen hand sätta i verket det enda medlet till fäderneslandets räddning. Emedlertid hade kejsaren utnämnt greve Lamberg Ull civiloch militärguvernör öfver Ungern, under wienerministerens öfverinseende. Man trodde i Wien att de pvälsinnade skulle vakta sig för en afgörande brytning, och att en energisk man, understödd af den sig närmande kroatiska hären, snart skulle afväpna den Kossuthska fraktionen. Men den Kossulhska fraktionen befanns vara hela det Ungerska folket, och samma dag, som Lamberg ankom till Pesth (den 28 September), slets han bokstafligen i stycken af den ursinniga hopen. Uppbragt häröfver, utnämnde kejsaren Jellacie till palatin af Ungern, och proklamerade krigslagen i Ungern: men det var — för sent. Efter palatinens bortresa hade den kroatiska fältherre förklarat ungrarna, att han icke ville underhandla, hvarken med Österrike eller konungen af Ungern; men i Pesth och Wien föreskrifva fredsvilkoren. Han framryckte också verkligen mot Pesth och uppnådde d. 28 September Stuhlweissenburg, hvars kommendant Eugen Zichy hade lofvat att till honom öfverlemna denna vigtiga fästning. Men vid framryckandet dagen derpå öfverraskades banen af den i hast samlade, till hälften irreguliera magyariska hären, under Casimir Batthyanyi, broder till ministern. Vid Velenze, tre mil från Ofen, segrade magyarernas fanatiserade tapperhet öfver banens disciplinerade trupper. Om han ej haft förbindelse med Stuhlwweissenburg g:nom den förrädiske kommendanten ), hade han ofelbart varit tillintetgjord, och lyckades oaktadt dennes handräckning med yttersta nöd rädda sig öfver ett vidsträckt moras. Ett rikt byte af ammunition föll i segervinnarnes händer; men den ungerska härens egen belägenhet gjorde det rådligt att gå in på Jellacies förslag om tre dagars vapenhvila. Banen begagnåde denna frist till att åter organisera sin alldeles upplösta här, och lyckades genom en slug manöver kringgå ungrarne och marschera till Raab. Men genom denna diversion föllo 600,000 floriner, som wWwienerhofvet i full visshet om hans seger hade afsändt till honom, i ungrarnes händer, och den under tiden förstärkta landstormen, under Perczel, tillfångatog den 5 Oktober vid Baratfeld hela banens högra flygel, utgörande 7500 man, under generalerna Rott och Philippowiez. Jellacic sökte nu genom ilmarscher uppnå den österrikiska gränsen, under det hans arriergarde led nederlag på nederlag. Den 9 Oktober uppnådde lemningarne af den flyende kroathären gränsen, och banen närmade sig Wien med sin till 43,000 man sammansmälta här. Då den österrikiske krigsministern Latour, med underrättelsen om Jellacies nederlag, beordrade en del af Wiens garnison att stöta till banens trupper, hade borgarne förhindrat dessa truppers afmarsch, emedan man ansåg Magyarerna såsom naturliga bundsförvandter inot det reaktionära partiet, som hade tillryckt sig makten utan att fråga efter riksdagen. Vid ett tumult rönte straxt derpå (den 6 Oktober) Latour samma öde som Lamberg. Detta blef signalen till ett allmänt uppror i hufvudstaden Kejsaren flydde till Ölmätz; riksdagen förklarade sig permanent; tyghuset stormades och kommendanten öfver hufvedstadens garnison, grefve Aucrsperg, nödgades draga trupperna ur staden. Men få dagar derefter förJenade han sig med Jellavic och förklarade stajden vara belägrad. Furst Windisch Grätz be-! lordrades att med den böhmiska hären skyndsamt tåga mot Wien. Han dämpade först ett uppror, som utbröt i Prag till fördel för Wienärne, och satte sig derefter i rörelse med en betydlig armå, som den 18 Oktober anlände utanför hufvudstaden. Det hade otvifvelaktigt varit honom svårt att förena sig med de tvenne andra fältherrarne, derest ungrarne och wienarne i gemenskap satt sig till motvärn. Men ett bedröfligt missförstånd af deras ställning höll båda perterna i Overksamhet. ; Batthyanyi hade straxt efter Lambergs mord nedlagt sin post och hade nästan med lifsfara flyktat till Wien. Kossuth trädde nu i spet1 sen för en säkerhetskommitlte, som med otroI lig skyndsamhet uppställde en landstorm aft 100;000 man; alla kommendanter på landets fästningar befalides att plantera den trefärgade nationalfanan, och alla ungrare, som uppehöllo sig utom landet, uppmanades att inom 15 dygn återkomma: häruti inbesgrens äfven da undserI f 1 ö 0