Aftonbladet – 8 augusti 1849, sida 2

— I Orebro Tidning läses en artikel, hvarutur vi anse det följande förtjena en allmännare uppmärksamhet: OM ADELN OCH DESS FÖRTJENSTER AF SVENSKA KONUNGAMAKTEN. En af det konservativa riddarbusets vanlisaste satser är, såsom bekant, den, att på Adelns bestånd beror Konungamakten, hvilken af det liberala partiet oupphörligen hotas. Det ir isynnerhet af hr. v. Hartmansdorff man hört dessa ord så ofta upprepade, att de för många af hans anhängare troligen blifvit ett axiom, en sanning, som är så klar att den ej behöfver bevisas. Mångfaldiga gånger har detta påstående blifvit bestridt från den liberala pressens sida; men likafullt hör man det ännu esomofast åter upprepas, och det torde derföre ej vara lideles ur vägen, alt ännu en gång taga frågan skärskådande. Först och främst vilje vi då anmärka, alt beskyllningarne, det de närvarande liberala vilja nskrämnka eller upphäfva Konungamakten, äro ulldeles ogrundade). Man skall ej kunna anföra ett exempel ens på någon enskild inotion i lenna rigtning. Den enda som, oss vetterligen, varit å bane i sådant fall, var den som utgjorde en af Kongl. Maj:ts propostioner till Rikets Stänler, under förliden riksdag, nemligen att besvärsmålen skulle öfverflyttas från Regeringen ill Högsta Domstolen. Det var cm vi ej missminne oss, vid detta tillfälle, som hr. v. H. ällde det märkliga yttrandet, att om Konunsen vill inskränka konungamakten, så måste Rikets Ständer hindra honom derifrån. Yttrandet vore sublimt, om det ej innebure en motsägelse, om det ej visade en oppostion mot konungamakten, som innebär dess inskränkning. Någon annan fråga om konungamaktens inskränning veta vi oss aldrig hafva hört omtalas. Att man sökt förekomma konungamaktens obehöriga utsträckning, såsom i 72 Reg.-Formen, hvarom ventilerades så ttark under Konung Carls XIV:s tid, må ingen förtänka de liberala. Att de liberala i andra länder sökt upphäfva envåldsregimenterna, det lära väl icke de konservativa vilja benämna konungamaktens undergräfvande, emedan de ju sjelfva äro, säga le, vänner af den konstitutionel a monarkien, och något mera har man ju ej begärt; oaktadt ) Frågan om en makts ansvarighet bör nemligen skiljas från den om dess inskränkning. AA ess