Aftonbladet – 7 augusti 1849, sida 3

— natten mellan den 11 och 12 September — lå dessa beslut fattades, erhållit underrättelse m att Jellacic den 9 gått öfver Drau med 50,000 man. Allt syntes emedlertid hafva sammansvurit ig emot Ungrarne. Kossuth, som yrkat att rkehertig Stefan skulle låta utropa sig till onung, då kejsaren hade förverkat sin rätt, senom att upptända och understödja ett uppor i sjelfva landet, mot den lagliga öfverhet — kunde icke förmå den österrikiska prinsen ill att fullkomligt bryta med sitt hus, och Batthyanyi, som äfven ryggade något tillbaka ör denna nödvändighet, måste väl åter efter vågra dagars förlopp återtagå den nedlagda vortföljen, men lyckades ej bilda någon popuär minister. Några dyrbara dagar tilländaupo i overksamhet. Krigsministern Meszaros ed vid samma tid ett nederlag mot Raizerna vid Berskeret och kunde med knapp nöd reda ig sjelf, än mindre undvara några trupper till örstärkande af den här som gick emot Jelacie. Wienerhofvet hade nu afkastat masken, öf vertygadt om att kunna kufva hvarje sjelfstänligt uppträdande af folkviljan öfverallt i riket. Hufvudstadens innevånare voro fullt sysselsatta ned att söka värna sin egen frihet. Kejsaren utfärdade ett manifest, hvaruti han förbjöd alla ina undersåtare alt företaga något emot Jellasic, emedan denne blott utförde kejsarens befallningar mot de upproriske magyarerna, och den isterrikiska ministeren förklarade Ungern vara nförlifvadt med kejsardömet. Härtill kom ytterligare förräderi i sjelfva den ungerska hären. ifven detta föranledt genom hofvets intriger. Grefve Teleky, broder till sändebudet i Paris, som förde högsta befälet öfver den armå som var beordrad emot banen, vägrade att börja striden, och flyktade med en mängd till affall örledde officerare till Grätz i Steyermark. Nästan utan motstånd framtågade emedlertid Jelacice och stod inom åtta dagar efter fälttågets början 42 mil nära Ofen. Då afreste erkeherig Stefan sjelf till armen och sökte att inleda underhand!ingar med banen i Szemes; men då detta sista steg strandade, lemnade han Ungerr och ankom den 24 September till Wien, hvarest han nedlade sin myndighet som palatin aj Ungern i kejsarens händer. Erkehertig Stefar förtjenar aktning såsom en frisinnad och upp: offrande furste, och Ungern har till stor dej honom att tacka för den moderation, hvarmed revolutionen utvecklade sig. Han sökte så vidi i hans förmåga stod hålla de mäktiga revolutionära krafterna inom lojalitetens gränser, och ippoffrade slutligen den honom erbjudna unserska kronan för sina principer. Han var en försonande och förmedlande genius vid öfversången från nationelt förtryck till politisk sjeifständighet; men då hofvets trolöshet tvang Unsern till en förtviflad frihetsstrid, trädde han rivilligt tillbaka, efter att midt emellan tvenne tridfärdiga härar ännu en gång hafva sökt tillvägabringa en försoning. (Forts.)